Så var man tillbaka från Uppsala, där jag höll min provdisputation. Det gick bra, och jag fick många vettiga förslag och frågor. Tågresorna var lite sega, men samtidigt kan det ibland vara trevligt med tågresor. Exempelvis när vi åkte upp: strax efter Alvesta hade hela landskapet förvandlats till ett vykortsliknande vinterlandskap, med snö i träden och ostörda vita täcken på marken. Mysigt värre.
Nästa vecka är det dags för resa igen, då jag och fästmön ska till Stockholm för Final Fantasy: Distant Worlds. Vi har även biljetter till "Meet and Greet" där vi får skaka hand med den store Uematsu själv. Det var nära att vi inte fick dem biljetterna då Ticnet hade klantat till min beställning, men det visade sig att de faktiskt lyckades ställa det till rätta.
Innan dess är det dock första advent, som ska avnjutas i Tvärskog med svärfamiljen. Då ska Årets Glögg avsmakas. Hoppas det blir lika gott som det har varit dem senaste åren.
fredag, november 30, 2007
måndag, november 26, 2007
Cyniska... Måndag?
Det blev ingen Cyniska Söndag denna vecka, på grund av brist på ork, tid och material. Jag kände dock för att kompensera för detta när jag såg den stora nyheten idag om att Polisen gör teleövervakningar utan domstolsbeslut. Medierna verkar tycka att det är himla upprörande att poliser kan kolla hos ens teleoperatör vilka nummer man ringt till. Detta verkar medierna också likställa med att avlyssna ens telefon.
När såna här "nyheter" dyker upp får man ganska snabbt känsla av nyhetstorka. Jag tror faktiskt att de allra flesta inser att vilka nummer man ringer till från sin telefon inte är en särskilt välbevakad uppgift. Att sen jämföra det med direkt avlyssning är mer absurt än en burk tomatpuré iförd pyjamas som råkar blåsa förbi i vinden.
Att lyssna av ens telefonkonversationer är integritetskränkande, och ska kräva domstolsbeslut. Att kolla vilka man ringt till senaste tiden kan väl knappast vara mer än småbesvärande.
Inte undra på att polisen har svårt med den organiserade brottsligheten om folk blir upprörda över sånt här...
När såna här "nyheter" dyker upp får man ganska snabbt känsla av nyhetstorka. Jag tror faktiskt att de allra flesta inser att vilka nummer man ringer till från sin telefon inte är en särskilt välbevakad uppgift. Att sen jämföra det med direkt avlyssning är mer absurt än en burk tomatpuré iförd pyjamas som råkar blåsa förbi i vinden.
Att lyssna av ens telefonkonversationer är integritetskränkande, och ska kräva domstolsbeslut. Att kolla vilka man ringt till senaste tiden kan väl knappast vara mer än småbesvärande.
Inte undra på att polisen har svårt med den organiserade brottsligheten om folk blir upprörda över sånt här...
lördag, november 24, 2007
Spikat och klart
Eller spikat, i alla fall. Klart blir det väl inte förrän den 14:e, men ännu ett steg på vägen är det väl. Kan glatt meddela att spikningen av avhandlingen gick utan några fingerrelaterade missöden. Båda gångerna!
Var f ö hos arbetsförmedlingen häromdagen, för att lägga upp ett handlingsplan. Planen bestod i princip av imperativet "Sök jobb" vilket inte var särskilt hjälpsamt. Jag har ofta undrat varför AF finns, när 70% av alla jobb inte ens förmedlas genom dem (enligt dem själva).
Oh, well. Nästa vecka bär det iväg till Uppsala, där jag ska hålla min "provdisputation." Eftersom gruppen jag ska tala inför där lär vara betydligt mer insatta i mitt ämnesområde än de som kommer att lyssna i Kalmar kommer jag nog att få en rejäl träning. Nu gäller det bara att få presentationen klar också... Att sammanfatta fyra års arbete till en presentation på en halvtimme är inte lika lätt som det låter.
Var f ö hos arbetsförmedlingen häromdagen, för att lägga upp ett handlingsplan. Planen bestod i princip av imperativet "Sök jobb" vilket inte var särskilt hjälpsamt. Jag har ofta undrat varför AF finns, när 70% av alla jobb inte ens förmedlas genom dem (enligt dem själva).
Oh, well. Nästa vecka bär det iväg till Uppsala, där jag ska hålla min "provdisputation." Eftersom gruppen jag ska tala inför där lär vara betydligt mer insatta i mitt ämnesområde än de som kommer att lyssna i Kalmar kommer jag nog att få en rejäl träning. Nu gäller det bara att få presentationen klar också... Att sammanfatta fyra års arbete till en presentation på en halvtimme är inte lika lätt som det låter.
tisdag, november 20, 2007
Jobbig jobblöshet
Vem visste att det var så arbetsamt att vara arbetslös? Nu är det inte bara jobbsökande som tynger, visserligen, utan det är så mycket som ska göras inför disputionen. Avhandlingen (som nu är färdigtryckt) ska skickas till alla möjliga personer, planeringar ska göras och presentationen ska förberedas. Att det sen inte är något dagsljus i princip hela dagen hjälper mig inte direkt att hålla energin uppe.
Det är bara att ta sig i kragen och jobba på. Kankse kan jag till och med hinna söka nåt jobb också.
Alla är förresten välkomna till Högskolebiblioteket nu på fredag klockan 09.00, då min avhandling ska spikas!
Det är bara att ta sig i kragen och jobba på. Kankse kan jag till och med hinna söka nåt jobb också.
Alla är förresten välkomna till Högskolebiblioteket nu på fredag klockan 09.00, då min avhandling ska spikas!
söndag, november 18, 2007
Mini-CS: Madeleine
Bara ett kort Cyniska Söndag-inlägg idag.
Ingen kan ha undgått att höra om den unga flickan Madeleine som försvann i Portugal för ett tag sen, och har sen dess fått löjligt mycket uppmärksamhet. Varje dag tycker jag att jag ser artiklar om nya ledtrådar och misstänkta, och ungen själv verkar ha setts till i olika delar av världen fler gånger än Elvis. Jag har inte följt historien i detalj, men listan över misstänkta kidnappare verkar hittills innehålla pedofiler, olagliga adoptionsligor, random personer som var i närheten när hon försvann, föräldrarna själva, Al Qaida, George Bush samt en ålderdomlig terrier i Alingsås.
Visst är historien tragisk, men förtjänar den verkligen så här mycket uppmärksamhet? Barn försvinner hela tiden spårlöst i olika delar av världen, utan att det kommer i medierna. Tänk vad mycket nytta man kunde göra om man fördelade mediebevakningen lite.
Massmedierna kanske tycker att folket inte klarar av att hålla mer än ett försvunnet barn i tankarna.
Ingen kan ha undgått att höra om den unga flickan Madeleine som försvann i Portugal för ett tag sen, och har sen dess fått löjligt mycket uppmärksamhet. Varje dag tycker jag att jag ser artiklar om nya ledtrådar och misstänkta, och ungen själv verkar ha setts till i olika delar av världen fler gånger än Elvis. Jag har inte följt historien i detalj, men listan över misstänkta kidnappare verkar hittills innehålla pedofiler, olagliga adoptionsligor, random personer som var i närheten när hon försvann, föräldrarna själva, Al Qaida, George Bush samt en ålderdomlig terrier i Alingsås.
Visst är historien tragisk, men förtjänar den verkligen så här mycket uppmärksamhet? Barn försvinner hela tiden spårlöst i olika delar av världen, utan att det kommer i medierna. Tänk vad mycket nytta man kunde göra om man fördelade mediebevakningen lite.
Massmedierna kanske tycker att folket inte klarar av att hålla mer än ett försvunnet barn i tankarna.
torsdag, november 15, 2007
Recension: Metroid Prime 3
Igår klarade jag Metroid Prime 3: Corruption till Wii. Jag gillade dem första två spelen i Metroid Prime serien väldigt mycket, så det var rätt uppenbart att jag skulle gilla det här. Nackdelen är förstås att det inte var så jättemycket att överraskas av; jag visste redan i princip hur allt gick till. Men det behövdes inte. Spelet är så bra ändå.
Inledningen var lite svajig, då det kändes väldigt märkligt att i ett Metroid-spel plötsligt gå omkring bland en massa NPCs som jag får direktiv eller meningslösa one-liners av. Vanligtvis har serien, som jag nämnt tidigare, präglats av att ensam utforska dem världar man besöker. Här har man plötsligt allierade. Efter att ha kommit förbi första världen försvinner dock den här trygghetsaspekten för det mesta, vilket i sin tur får en att känna sig ännu mer ensam än vanligt. Känslan förstärks av den namngivande korruption som stadigt äter upp en inifrån.
Man får dock fortfarande direktiv från allehanda källor som alltid säger vart man ska gå härnäst. Detta ger onekligen en linjär känsla, men man behöver inte omedelbart gå ditt markören på kartan visar. Mycket tid kan gå åt till utforskande utanför storyns ramar, för varje gång man får en ny power-up känner man att man bara måste gå tillbaka till stället där man tidigare såg den där oigenomträngliga dörren och se vad som finns där. Det är det som gör Metroid till Metroid. Den enda irriterande faktorn är att spelet ibland påminner en om ens egentliga destination när det tycker att man flummat runt för länge. Lite störande ibland.
Wii-kontrollen fungerar klockrent. Siktet med IR-sensorn är väldigt precis, och styrningen i övrigt känns smidig. Det känns som om det var så här Nintendo tänkte att det ska vara med FPS-spel. Även funktioner som att kasta ett elektrikt "lasso" mot fiender med ett ryck av vänsterhanden känns tillfredsställande.
Grafiken är påtagligt bättre än dem tidigare spelen på Gamecube, vilket säger en del då de spelen hade bra grafik till att börja med. Det går inte att jämföra direkt med powerhouse-konsollerna XBox 360 och PS3, men det duger gott för mina behov.
Och det viktigaste av allt, atmosfären, är perfekt. Det finns många varierande världar I det här spelet, från jungel till en svävande stad av urgammal teknologi till ett övergivet skeppsvrak i rymden, men alla har den där härliga Metroid-känslan, vilket gör det till en fröjd att försöka utforska varenda skrymsel och vrå.
Spelet är inte perfekt, men det är mycket bra. Det här spelet var faktiskt en av dem största anledningarna till att jag skaffade min Wii. Jag blev inte besviken. Förmodligen kommer jag att spela genom spelet både en och två gånger till på högre svårighetsgrader. Dessutom måste jag hitta allt. (Nu blev det bara 93%. Jag är ibland lite av en komplettist.)
Det blir spännande att se vad för slags spel som Samus Aran kommer att synas i i framtiden.
Inledningen var lite svajig, då det kändes väldigt märkligt att i ett Metroid-spel plötsligt gå omkring bland en massa NPCs som jag får direktiv eller meningslösa one-liners av. Vanligtvis har serien, som jag nämnt tidigare, präglats av att ensam utforska dem världar man besöker. Här har man plötsligt allierade. Efter att ha kommit förbi första världen försvinner dock den här trygghetsaspekten för det mesta, vilket i sin tur får en att känna sig ännu mer ensam än vanligt. Känslan förstärks av den namngivande korruption som stadigt äter upp en inifrån.
Man får dock fortfarande direktiv från allehanda källor som alltid säger vart man ska gå härnäst. Detta ger onekligen en linjär känsla, men man behöver inte omedelbart gå ditt markören på kartan visar. Mycket tid kan gå åt till utforskande utanför storyns ramar, för varje gång man får en ny power-up känner man att man bara måste gå tillbaka till stället där man tidigare såg den där oigenomträngliga dörren och se vad som finns där. Det är det som gör Metroid till Metroid. Den enda irriterande faktorn är att spelet ibland påminner en om ens egentliga destination när det tycker att man flummat runt för länge. Lite störande ibland.
Wii-kontrollen fungerar klockrent. Siktet med IR-sensorn är väldigt precis, och styrningen i övrigt känns smidig. Det känns som om det var så här Nintendo tänkte att det ska vara med FPS-spel. Även funktioner som att kasta ett elektrikt "lasso" mot fiender med ett ryck av vänsterhanden känns tillfredsställande.
Grafiken är påtagligt bättre än dem tidigare spelen på Gamecube, vilket säger en del då de spelen hade bra grafik till att börja med. Det går inte att jämföra direkt med powerhouse-konsollerna XBox 360 och PS3, men det duger gott för mina behov.
Och det viktigaste av allt, atmosfären, är perfekt. Det finns många varierande världar I det här spelet, från jungel till en svävande stad av urgammal teknologi till ett övergivet skeppsvrak i rymden, men alla har den där härliga Metroid-känslan, vilket gör det till en fröjd att försöka utforska varenda skrymsel och vrå.
Spelet är inte perfekt, men det är mycket bra. Det här spelet var faktiskt en av dem största anledningarna till att jag skaffade min Wii. Jag blev inte besviken. Förmodligen kommer jag att spela genom spelet både en och två gånger till på högre svårighetsgrader. Dessutom måste jag hitta allt. (Nu blev det bara 93%. Jag är ibland lite av en komplettist.)
Det blir spännande att se vad för slags spel som Samus Aran kommer att synas i i framtiden.
tisdag, november 13, 2007
Sju personliga sanningar
Eftersom nån ärkeklant tyckte att jag hade tid över, har jag blivit "taggad", vilket innebär att jag ska:
- Länka till den som har taggat mig (gjort).
- Berätta 7 personliga sanningar om mig själv (nedan).
- Tagga 7 nya personer i slutet av detta inlägg. (Eftersom jag verkar vara typ sist i den här tramsrundan verkar det som om alla vars blogg jag läser redan är taggade. Således struntar jag helt enkelt i det här, och hoppas att det inte är samma mekanik som i kedjebrev som förbannar mig så att mina lilltår faller av eller nåt.)
- Skriva ett meddelande i de 7 personernas blogg så att de uppmärksammar att dem blivit taggade (utgår således).
Sju sanningar om mig:
1. Jag är tämligen asocial. Jag har en liten samling vänner och familj som jag står nära, men alla andra som jag interagerar med är antingen medarbetare (som jag iofs är trevlig gentemot när jag är på jobbet, men som jag för det mesta inte umgås med utanför arbetet) eller statister (behandlas med avlägsen hövlighet).
2. Jag blir väldigt lätt överdrivet absorberad av ett nytt intresse, som gör att jag måste lära mig allt jag kan om det. Detta brukar dock oftast vara övergående såsom nya intressen visar sig.
3. Jag blir sällan sjuk, och har lyckats undvika dem flesta allvarligare medicinska problem. Detta inkluderar benbrott, vattkoppor och andra barnsjukdomar, allergier m m. Den värsta sjukdom som jag haft som jag minns är halsfluss för nåt år sen. Jag har dessutom vissa besvär med urtikaria,, fast detta är ett mindre problem.
4. Jag har inga irrationella fobier. Jag har dock fortfarande hälsosam respekt för genuint livsfarliga saker. Som t ex småbarn. ;)
5. Jag lever i nuet. Jag känner inget större behov av att återuppleva minnen, och framtiden är såpass oförutsägbar att alla försök till längre planering brukar en studie i futilitet. Jag flyter med strömmen, helt enkelt. Que sera, sera.
6. Jag är hedonist. Nästan allt jag gör är i slutändan till för att göra mig glad. God mat, underhållning samt närhet till vänner och familj ingår i detta (när mina närmaste är lyckliga är även jag det). Detta innebär inte ansvarslöshet, förstås; för att kunna leva ett bra liv måste jag ha ett arbete som jag trivs med och sköter bra.
7. Jag har svårt att erkänna att jag har fel. Detta brukar oftast bero på att jag har rätt. ;) (Fast har jag bevisligen fel om något erkänner jag detta och accepterar det.)
- Länka till den som har taggat mig (gjort).
- Berätta 7 personliga sanningar om mig själv (nedan).
- Tagga 7 nya personer i slutet av detta inlägg. (Eftersom jag verkar vara typ sist i den här tramsrundan verkar det som om alla vars blogg jag läser redan är taggade. Således struntar jag helt enkelt i det här, och hoppas att det inte är samma mekanik som i kedjebrev som förbannar mig så att mina lilltår faller av eller nåt.)
- Skriva ett meddelande i de 7 personernas blogg så att de uppmärksammar att dem blivit taggade (utgår således).
Sju sanningar om mig:
1. Jag är tämligen asocial. Jag har en liten samling vänner och familj som jag står nära, men alla andra som jag interagerar med är antingen medarbetare (som jag iofs är trevlig gentemot när jag är på jobbet, men som jag för det mesta inte umgås med utanför arbetet) eller statister (behandlas med avlägsen hövlighet).
2. Jag blir väldigt lätt överdrivet absorberad av ett nytt intresse, som gör att jag måste lära mig allt jag kan om det. Detta brukar dock oftast vara övergående såsom nya intressen visar sig.
3. Jag blir sällan sjuk, och har lyckats undvika dem flesta allvarligare medicinska problem. Detta inkluderar benbrott, vattkoppor och andra barnsjukdomar, allergier m m. Den värsta sjukdom som jag haft som jag minns är halsfluss för nåt år sen. Jag har dessutom vissa besvär med urtikaria,, fast detta är ett mindre problem.
4. Jag har inga irrationella fobier. Jag har dock fortfarande hälsosam respekt för genuint livsfarliga saker. Som t ex småbarn. ;)
5. Jag lever i nuet. Jag känner inget större behov av att återuppleva minnen, och framtiden är såpass oförutsägbar att alla försök till längre planering brukar en studie i futilitet. Jag flyter med strömmen, helt enkelt. Que sera, sera.
6. Jag är hedonist. Nästan allt jag gör är i slutändan till för att göra mig glad. God mat, underhållning samt närhet till vänner och familj ingår i detta (när mina närmaste är lyckliga är även jag det). Detta innebär inte ansvarslöshet, förstås; för att kunna leva ett bra liv måste jag ha ett arbete som jag trivs med och sköter bra.
7. Jag har svårt att erkänna att jag har fel. Detta brukar oftast bero på att jag har rätt. ;) (Fast har jag bevisligen fel om något erkänner jag detta och accepterar det.)
söndag, november 11, 2007
Cyniska Söndag: Dash
Massmedia har ibland kallats för "tredje statsmakten" och inte utan anledning. Hur nyheter vinklas påverkar vår syn av världen, och den synen är inte nödvändigtvis korrekt. Det senaste exemplet verkar vara hela kaoset kring SAS Dash Q-400 plan.
På senare tid har flyplan av ovannämnda modell havererat flera gånger, främst p g a fel i landningsställen. Genast tycker medierna, och således folk i allmänhet, att det måste vara någonting inneboende fel hos dessa plan. Flygförbud utropas. Folk vill inte flyga med planet längre. SAS är oroliga för passagerares säkerhet. Överallt där planet omnämns föregås modellnamnet med ordet "olycksplanet."
Inte undra på att folk inte vill flyga med det! Men någon med större iakttagelse förmåga än en blind guldfisk med ADHD skulle ganska snart upptäcka att det verkar bara vara SAS-plan som brakar ihop, och då främst i Danmark. 20 andra flygbolag fortsätter att använda dessa plan utan problem, och beställer t o m fler.
"Men det är ju möjligt," säger vissa som försöker försvara sitt aktieinnehav i SAS, "att det är just dem planen det är fel på, eftersom SAS fick dem första exemplaren av den modellen." Inte omöjligt. Barnsjukdomar förekommer ju.
Sen ser man artiklar som den här, där det framgår att SAS reparerat ett landningshjul utan att kontakta Bombardier, och med fel reservdel. Hur var det med säkerhetstänket SAS?
Men skadan är redan skedd. Även om det uppdagdas med all säkerhet att felet ligger hos SAS och inte planet i sig, kommer folk ändå att vara nojiga med att resa med det. Och vem kan neka dem det? Vem vet vad SAS hamsterhjärnor till tekniker har ställt till med genom åren? Det är pirrigt nog att fara genom luften i 1000 km/h i en 20-tonskoloss av metall och plast fylld med potentiellt sprängmedel med inget mellan den och marken förutom 10000 meter luft och aerodynamikens lagar.
Vare sig om flygförbudet hävs eller inte, kommer medias tendens att hoppa till slutsatser som kattungar på garnnystan samt SAS allmänna inkompetens bara att resultera i en sak: dyrare flyg för oss. Jag tror jag tar tåget i stället. SJ är knappast mer kompetenta, men det känns i alla fall mindre farligt när ett tåg havererar.
På senare tid har flyplan av ovannämnda modell havererat flera gånger, främst p g a fel i landningsställen. Genast tycker medierna, och således folk i allmänhet, att det måste vara någonting inneboende fel hos dessa plan. Flygförbud utropas. Folk vill inte flyga med planet längre. SAS är oroliga för passagerares säkerhet. Överallt där planet omnämns föregås modellnamnet med ordet "olycksplanet."
Inte undra på att folk inte vill flyga med det! Men någon med större iakttagelse förmåga än en blind guldfisk med ADHD skulle ganska snart upptäcka att det verkar bara vara SAS-plan som brakar ihop, och då främst i Danmark. 20 andra flygbolag fortsätter att använda dessa plan utan problem, och beställer t o m fler.
"Men det är ju möjligt," säger vissa som försöker försvara sitt aktieinnehav i SAS, "att det är just dem planen det är fel på, eftersom SAS fick dem första exemplaren av den modellen." Inte omöjligt. Barnsjukdomar förekommer ju.
Sen ser man artiklar som den här, där det framgår att SAS reparerat ett landningshjul utan att kontakta Bombardier, och med fel reservdel. Hur var det med säkerhetstänket SAS?
Men skadan är redan skedd. Även om det uppdagdas med all säkerhet att felet ligger hos SAS och inte planet i sig, kommer folk ändå att vara nojiga med att resa med det. Och vem kan neka dem det? Vem vet vad SAS hamsterhjärnor till tekniker har ställt till med genom åren? Det är pirrigt nog att fara genom luften i 1000 km/h i en 20-tonskoloss av metall och plast fylld med potentiellt sprängmedel med inget mellan den och marken förutom 10000 meter luft och aerodynamikens lagar.
Vare sig om flygförbudet hävs eller inte, kommer medias tendens att hoppa till slutsatser som kattungar på garnnystan samt SAS allmänna inkompetens bara att resultera i en sak: dyrare flyg för oss. Jag tror jag tar tåget i stället. SJ är knappast mer kompetenta, men det känns i alla fall mindre farligt när ett tåg havererar.
torsdag, november 08, 2007
Ketchupeffekten
De senaste dagarna har mycket hänt. Jag lämnade in min avhandling till tryckeriet i måndags för att få mitt provtryck, som blev klart igår. Det var några ändringar att göra, främst bilder som inte blev så snygga, men det var inget som jag inte kunde få färdigt till nästa dag (idag alltså).
Nu på morgonen, klockan 07.49, fick jag ett SMS från min handledare om att jag skulle kolla min mail. När jag gjorde det såg jag att vi äntligen fått svar från Molecular Immunology, och att de hade accepterat min artikel!
Sista möjliga stund, alltså. Hade det gått en dag till hade jag lämnat min avhandling till slutlig tryckning utan denna ändring, men nu kunde jag skriva in "Accepted" vid det peket, vilket genast ger arbetet mycket mer tyngd. Snacka om flyt! Särskilt med tanke på att jag jobbat med det projektet i typ tre år nu.
Det känns skönt att det nu är i tryckeriets händer. Jag har liksom gjort mitt (i alla fall vad gäller det skriftliga). Jag tillbringade en del av eftermiddagen med att baka lite kakor för att fira. I morgon kan jag ta det lugnt, förutom att jag ska tillaga en kalkon till middagen. Festligt värre!
Nu på morgonen, klockan 07.49, fick jag ett SMS från min handledare om att jag skulle kolla min mail. När jag gjorde det såg jag att vi äntligen fått svar från Molecular Immunology, och att de hade accepterat min artikel!
Sista möjliga stund, alltså. Hade det gått en dag till hade jag lämnat min avhandling till slutlig tryckning utan denna ändring, men nu kunde jag skriva in "Accepted" vid det peket, vilket genast ger arbetet mycket mer tyngd. Snacka om flyt! Särskilt med tanke på att jag jobbat med det projektet i typ tre år nu.
Det känns skönt att det nu är i tryckeriets händer. Jag har liksom gjort mitt (i alla fall vad gäller det skriftliga). Jag tillbringade en del av eftermiddagen med att baka lite kakor för att fira. I morgon kan jag ta det lugnt, förutom att jag ska tillaga en kalkon till middagen. Festligt värre!
onsdag, november 07, 2007
Kaffe för livet!
Nu är tydligen kaffe plötsligt cancerförebyggande. Det firar jag gärna med en fika!
(Nu är jag inte en sån som plötsligt börjar lita på dylika studier blint bara för att de säger vad jag vill höra, men det är ju trevligt att höra såna här studier om ens laster i stället för dem sedvanliga larmrapporterna.)
moar funny pictures
(Nu är jag inte en sån som plötsligt börjar lita på dylika studier blint bara för att de säger vad jag vill höra, men det är ju trevligt att höra såna här studier om ens laster i stället för dem sedvanliga larmrapporterna.)
moar funny pictures
Misstänkta rapporter
Jag blir alltid lika misstänksam varje gång det offentliggörs en ny undersökning där resultaten är kraftigt förenklade. Den senaste i raden är rapporten om att "Nio av tio föräldrar tycker att skolan är bra".
Innan jag säger något annat kan jag nämna att titeln på artikeln ovan är rätt missvisande, då det är 9 av 10 som tycker att de egna barnens skola fungerar bra. Bara 6 av 10 tycker att svenska skolan i allmänhet fungerar bra. Redan här borde varningsklockor ringa.
För det första: varför fråga föräldrar om en sån här sak? Föräldrar har som bäst ett ytligt insyn i hur deras barns skolor fungerar. Dessutom kommer man knappast att få en objektiv bedömning, då föräldrar naturligtvis i dem flesta fall kommer att mentalt försköna barnens egna skola, då vilken skola de går på är en aspekt av barnen själva. Detta synliggörs i den stora skillnaden mellan "egna barnens skola" och "svenska skolan i allmänhet."
För det andra: i pressmeddelandet sägs inget om att det bara var 31% som tyckte att egna barnens skola fungerade "mycket bra" och 56% svarade "ganska bra". Det hela blev förenklat till bara "bra." En petitess, kanske, men man ser hur de lagt fokus.
För det tredje kan man jämföra dessa 9 av 10 nöjda föräldrarna med att ca 24% av elever inte får fullständiga betyg i grundskolan (pdf). Man undrar genast om föräldrarna hade varit lika positiva till skolan om man haft betyg, och således faktiskt sett vad barnen lär sig, längre ner i årskurserna. Som det är nu är det bara föräldrar med barn i årskurs 8-9 som med facit i hand kan säga hur deras skola har fungerat. Samtidigt ville bara 56% enligt undersökningen ha betyg tidigare. De kanske vill behålla skygglapparna på ett tag till.
Man kan egentligen undra vad undersökningen skulle vara bra för överhuvudtaget, förutom för att få livsviktiga svar som att nästan alla föräldrar tycker att självförtroende och "goda kunskaper i viktiga ämnen" är viktigt för barnen. En cynisk person skulle kanske säga att det hela bara var för att skönmåla skolan i stället för att erkänna att det finns problem och försöka lösa dem. Men idag är inte ens söndag, så något sådant skulle jag inte få för mig att säga.
(Hela rapporten som pdf finns här.)
Innan jag säger något annat kan jag nämna att titeln på artikeln ovan är rätt missvisande, då det är 9 av 10 som tycker att de egna barnens skola fungerar bra. Bara 6 av 10 tycker att svenska skolan i allmänhet fungerar bra. Redan här borde varningsklockor ringa.
För det första: varför fråga föräldrar om en sån här sak? Föräldrar har som bäst ett ytligt insyn i hur deras barns skolor fungerar. Dessutom kommer man knappast att få en objektiv bedömning, då föräldrar naturligtvis i dem flesta fall kommer att mentalt försköna barnens egna skola, då vilken skola de går på är en aspekt av barnen själva. Detta synliggörs i den stora skillnaden mellan "egna barnens skola" och "svenska skolan i allmänhet."
För det andra: i pressmeddelandet sägs inget om att det bara var 31% som tyckte att egna barnens skola fungerade "mycket bra" och 56% svarade "ganska bra". Det hela blev förenklat till bara "bra." En petitess, kanske, men man ser hur de lagt fokus.
För det tredje kan man jämföra dessa 9 av 10 nöjda föräldrarna med att ca 24% av elever inte får fullständiga betyg i grundskolan (pdf). Man undrar genast om föräldrarna hade varit lika positiva till skolan om man haft betyg, och således faktiskt sett vad barnen lär sig, längre ner i årskurserna. Som det är nu är det bara föräldrar med barn i årskurs 8-9 som med facit i hand kan säga hur deras skola har fungerat. Samtidigt ville bara 56% enligt undersökningen ha betyg tidigare. De kanske vill behålla skygglapparna på ett tag till.
Man kan egentligen undra vad undersökningen skulle vara bra för överhuvudtaget, förutom för att få livsviktiga svar som att nästan alla föräldrar tycker att självförtroende och "goda kunskaper i viktiga ämnen" är viktigt för barnen. En cynisk person skulle kanske säga att det hela bara var för att skönmåla skolan i stället för att erkänna att det finns problem och försöka lösa dem. Men idag är inte ens söndag, så något sådant skulle jag inte få för mig att säga.
(Hela rapporten som pdf finns här.)
söndag, november 04, 2007
Cyniska Söndag: Demokrati
Varför har vi en demokrati? Det är naturligtvis för att folket ska kunna välja så bra ledare för sitt land som möjligt, och att de ska kunna avsätta dem ledare som inte gör ett bra jobb. Frågan är då: varför är det så få väljare som faktiskt bryr sig om hur ledarna klarar sitt jobb?
Att vara politiker är populistiskt. Det är knappast ett nytt konstaterande, men varför har det blivit så? Varför läggs det mycket mer uppmärksamhet på 'skandaler' som politiker som hyr svartarbete för några tusenlappar än exempelvis politiker som genom dålig politik slösar bort miljardtals kronor av skattebetalnarnas pengar? I sitt personliga liv förväntas politiker vara ett slags supermänniskor som aldrig gjort något fel, även innan de ens visste att de skulle bli politiker, och folk blir upprörda när de inte lever upp till den bilden.
Den senaste veckan har vi sett löjligt många rubriker om Ulrica Schenström, som i en stunds dåligt omdöme blev berusad på krogen. Klantigt och dumt, javisst, men är det värt så här mycket uppmärksamhet? Politikernas, och i synnerhet regeringens, personliga skandaler har avlöst varandra på löpsedlarna. Om någon mot förmodan skulle råka skriva om politik, blir det ofta fokus på en smärre petitess och knappast helheten i det som genomförs.
Väljare i gemen orkar helt enkelt inte ta till sig all information om politik, mer än några ytliga ideologier. De röstar på personer som de tycker har ungefär samma värderingar som dem har, fast de inte tagit reda på exakt vilka värderingar och idéer det handlar om. Ännu värre är de som 'traditionellt' har röstat på samma parti år efter år, och som lydiga får fortsätter att göra det varje val. Eller så missnöjesröstar de, vilket verkar ha varit fallet i senaste valet. Varför skulle annars väljarna fortsätta att fly från regeringspartierna trots att de genomfört sina vallöften en efter annan, och dessutom lyckats sänka både skatter och arbetslösheten? De ville ha bort Kung Göran, men nu verkar de bli överraskade över vad det var de faktiskt röstade på. Och så alla 'skandaler' förstås.
Som med allt annat finns det ingen enkel lösning. Demokrati är inte en särskilt bra eller effektiv statsskick, men det är det bästa som finns att välja på. Man kan försöka tvinga väljare att lära sig lite om partier med något obligatoriskt prov om vad partierna står för innan man får rösta, men det skulle bara höja röster om elitism. Att vara tvungen att registrera sig för att rösta, som de gör i USA, skulle kanske vara ett bra första steg för att sålla bort 'vaneröstarna' men man behöver bara kolla på det politiska läget i USA för att se att det förmodligen inte hjälper så mycket.
Det enda man kan göra är att vädja till folk och medier att bry sig mindre om vad politiker gör hemma eller på krogen och mer om vad de gör med skattepengar och makten. Sluta vara får och engagera er lite!
Som avslutning, en passande text av Björn Afzelius:
Om du är riksbankchef så kan du spekulera bort miljarder,
och låta Svensson skjuta till när det blir underskott i staten.
Men drar du av för brännvinet till årsfesten på banken,
så framställs du i medierna som rena rama gangstern.
Är du minister får du flyga första klass och äta hummer.
Och att du vräker dej på lyxhotell är det ingen som fördömer.
Men är du klumpig nog att ertappas vid godisautomaten,
när du handlar med kreditkort som egentligen tillhör staten;
Då är det farväl till släkt och vänner,
och alla andra som du känner.
För sådan är moralen i den svenska jämmerdalen.
Ska du fiffla ska de va' rejält,
det kan vi acceptera.
Men myglar du med småsaker så får du schavottera.
Att vara politiker är populistiskt. Det är knappast ett nytt konstaterande, men varför har det blivit så? Varför läggs det mycket mer uppmärksamhet på 'skandaler' som politiker som hyr svartarbete för några tusenlappar än exempelvis politiker som genom dålig politik slösar bort miljardtals kronor av skattebetalnarnas pengar? I sitt personliga liv förväntas politiker vara ett slags supermänniskor som aldrig gjort något fel, även innan de ens visste att de skulle bli politiker, och folk blir upprörda när de inte lever upp till den bilden.
Den senaste veckan har vi sett löjligt många rubriker om Ulrica Schenström, som i en stunds dåligt omdöme blev berusad på krogen. Klantigt och dumt, javisst, men är det värt så här mycket uppmärksamhet? Politikernas, och i synnerhet regeringens, personliga skandaler har avlöst varandra på löpsedlarna. Om någon mot förmodan skulle råka skriva om politik, blir det ofta fokus på en smärre petitess och knappast helheten i det som genomförs.
Väljare i gemen orkar helt enkelt inte ta till sig all information om politik, mer än några ytliga ideologier. De röstar på personer som de tycker har ungefär samma värderingar som dem har, fast de inte tagit reda på exakt vilka värderingar och idéer det handlar om. Ännu värre är de som 'traditionellt' har röstat på samma parti år efter år, och som lydiga får fortsätter att göra det varje val. Eller så missnöjesröstar de, vilket verkar ha varit fallet i senaste valet. Varför skulle annars väljarna fortsätta att fly från regeringspartierna trots att de genomfört sina vallöften en efter annan, och dessutom lyckats sänka både skatter och arbetslösheten? De ville ha bort Kung Göran, men nu verkar de bli överraskade över vad det var de faktiskt röstade på. Och så alla 'skandaler' förstås.
Som med allt annat finns det ingen enkel lösning. Demokrati är inte en särskilt bra eller effektiv statsskick, men det är det bästa som finns att välja på. Man kan försöka tvinga väljare att lära sig lite om partier med något obligatoriskt prov om vad partierna står för innan man får rösta, men det skulle bara höja röster om elitism. Att vara tvungen att registrera sig för att rösta, som de gör i USA, skulle kanske vara ett bra första steg för att sålla bort 'vaneröstarna' men man behöver bara kolla på det politiska läget i USA för att se att det förmodligen inte hjälper så mycket.
Det enda man kan göra är att vädja till folk och medier att bry sig mindre om vad politiker gör hemma eller på krogen och mer om vad de gör med skattepengar och makten. Sluta vara får och engagera er lite!
Som avslutning, en passande text av Björn Afzelius:
Om du är riksbankchef så kan du spekulera bort miljarder,
och låta Svensson skjuta till när det blir underskott i staten.
Men drar du av för brännvinet till årsfesten på banken,
så framställs du i medierna som rena rama gangstern.
Är du minister får du flyga första klass och äta hummer.
Och att du vräker dej på lyxhotell är det ingen som fördömer.
Men är du klumpig nog att ertappas vid godisautomaten,
när du handlar med kreditkort som egentligen tillhör staten;
Då är det farväl till släkt och vänner,
och alla andra som du känner.
För sådan är moralen i den svenska jämmerdalen.
Ska du fiffla ska de va' rejält,
det kan vi acceptera.
Men myglar du med småsaker så får du schavottera.
fredag, november 02, 2007
Dagens rätter
Dagens lägesrapport: Så var man officiellt arbetslös. Nu har jag skrivit in mig på Arbetsförmedlingen och fått blanketter som ska ifyllas och skickas till A-kassan. Man tycker att i dagens elektroniska tidsålder skulle det inte behöva vara så många blanketter som far fram och tillbaka så fort man blir arbetslös, men men...
Dagens irritation: Hur länge ska medierna mjölka den här Schenström-affären? Är det verkligen sån nyhetstorka att det här är det mest spännande att rapportera om, eller är det bara mediernas halvt sjuka iver att ständigt smutskasta regeringen som bestämmer?
Dagens WTF?!: Nu finns tydligen könssjukdomar som gosedjur. Själv tycker jag att Syfilis-spirocheten är rätt söt.
Dagens irritation: Hur länge ska medierna mjölka den här Schenström-affären? Är det verkligen sån nyhetstorka att det här är det mest spännande att rapportera om, eller är det bara mediernas halvt sjuka iver att ständigt smutskasta regeringen som bestämmer?
Dagens WTF?!: Nu finns tydligen könssjukdomar som gosedjur. Själv tycker jag att Syfilis-spirocheten är rätt söt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
