Fredagsflum

Som en logisk vidareutveckling av Cyniska Söndag i alliterationens tecken har jag bestämt att börja med Fredagsflum, där jag tar upp och kort kommenterar diverse saker som jag sett under veckan men inte orkat skriva ett helt inlägg om. I likhet med Cyniska söndag kommer jag att följa en strikt uppdateringsdisciplin med inslaget (dvs jag skriver ett när jag känner för det).

Denna veckans flum:

Okänd indianstam funnen i Sydamerika
Det är intressant att det i dagens globaliserade samhälle fortfarande finns folkgrupper som varit helt isolerade och vet absolut ingenting om den moderna världen. Tänk bara, att inte ha en aning om saker som bilar, Internet, melodifestivaler, irakkrig, demokrati eller försvunna vita flickor.

Varulvspojke vädjar till läkare
En liten indisk pojke i en by utanför Bombay lider tydligen av den väldigt sällsynta sjukdomen hypertrichosis, som gör att man växer hår i princip överallt på kroppen. Jag betvivlar att läkarvärlden kommer att lägga alltför mycket krut på att hitta ett botemedel då sjukdomen både är sällsynt och icke-livshotande. Vill pojken någon gång ge sig ut i den stora världen får han nog sikta på att försöka bli så känd som möjligt. Ska han ändå bli uppmärksammad är det väl lika bra att det är en bra sorts uppmärksamhet.

Hushållsnära tjänster var sex
Insert suitable joke here.

Två gepardungar födda på djurpark
Såna här artiklar är visserligen bara snömos, men det är å andra sidan 90% av Aftonbladets artiklar. Den här blir man åtminstone glad av. Titta bara vad söta de är!



Vi får se vad jag lyckas gräva fram till nästa gång.

A farewell to Wii

Så har man packat ihop och skickat iväg sin Wii. Bara så där. Good bye och auf wiedersehen.

Nej, det beror inte på att jag blivit trött på det, utan att den måste repareras. Problemet är att det inte går att "synca" andra kontrollenheter till den, vilket man behöver göra om man vill använda fler kontroller utöver den som följde med systemet. Vanligtvis går detta att komma runt så det har inte varit något besvär tidigare, men nu på sistone har vi införskaffat Wii Fit. Eftersom den tillhörande balansbrädan inte har något andra sätt att synca till konsollen har jag helt enkelt blivit tvungen att skicka iväg enheten till Bergsala (Nintendodistributören i Sverige). Förhoppningsvis är det bara något glapp i knappen som är lätt åtgärdat, men i värsta fall måste den bytas ut, vilket kan innebära att saker jag har sparade kan gå förlorade. Visserligen har jag gjort back-up på en del (spelspardata o s v) men det vore ju ändå ett irritationsmoment. Med lite tur har jag en Wii igen om en vecka ungefär.

Och tur är det, för nu har Nintendo lanserat sin nya tjänst för nedladdningsbara spel, WiiWare. Medan Virtual Console är en källa för gamla spel från Nintendos tidigare generationer, är WiiWare en samling med helt nya spel. Det är en lysande möjlighet för både små och stora studios att släppa mindre billigare spel som inte lämpar sig för distribution på skiva. Det har redan släppts ett par intressanta titlar, framför allt den kritikerrosade LostWinds. Även Final fantasy: Crystal chronicles – My life as a king från storbolaget SquareEnix ser lovande ut.

Under tiden har jag tillräckligt att göra på spelfronten, i synnerhet på DS. Puzzle Quest: Challenge of the Warlords är löjligt beroendeframkallande, och samtidigt är jag fullt upptagen med att lösa mordfall i Apollo Justice. Fästmön har dessutom nyligen införskaffat Elite Beat Agents, ett härligt bisarrt rytmspel.

Jag hoppas att min Wii återkommer snart, men bara den är här innan 26:e juni, då Smash Bros. släpps, är jag nöjd.

Melodifestival del sist på riktigt

Så var hela Schlagershabraket slut, och det är med stor förnöjelse att jag kan säga: "Vad var det jag sa?" Ända sedan den här skräplåten utsågs av Svenska juryn (folkets val my ass) har jag sagt att vi inte kommer att ha en chans med en sån formelskriven, intetsägande och totalt uttjatad dänga. Nu har det dessutom visat sig att jag hade ännu mer rätt än jag trodde, för det var visst juryröster som såg till att hon kom till final överhuvudtaget. Hon var egentligen tolva i torsdags. Jag säger det ännu en gång: avskaffa allt juryhelvete. Allt det gör är att skapa artificiella resultat som inte alls motsvarar vad folk tycker om. (Fast det verkar fortfarande finnas de som tycker motsatsen, men jag tackar mig som vanligt för dylika kulturelitistiska muppar, som gång på gång visar genom sitt "experttyckande" att de har absolut noll koll på vad som går hem.)

Viss smolk i glädjebägaren är det förstås att jag kände absolut ingenting för vinnarlåten. Jag missunnar inte Ryssland vinsten, för de har haft väldigt många bra låtar genom åren utan att få utdelning för det, men det är synd att de inte kunde vinna med en låt som faktiskt (enligt mitt tycke) var bra. Enda trösten är att den var bättre än Ukraina och Grekland, tvåan och trean respektivt. Poängutdelningen var f ö ganska underhållande att se på. Kompisröstandet var där på hög nivå som vanligt: Portugal/Spanien/Andorra, Grekland/Cypern (fast i år kunde inte Grekland ge 12:an till Cypern som åkte ut i semin), före detta Sovjetstaterna, Irland/England, och låt oss naturligtvis inte glömma den gymnasiegrabbfest som är Norden. I år tyckte dock till och med våra grannländer att Sveriges låt var skräp. Den enda tolvan som Sverige kunde glädja sig åt var från Malta av alla länder. Måste vara en jävla massa svenska turister där eller nåt.

Resultatet då. Som sagt är jag inte överförtjust i dem låtarna som hamnade i topp. Vår (jag, fästmön och två kompisar) poängsättning resulterade i följande topplista:

1. Turkiet
2. Frankrike
3. Portugal & Kroatien
5. Boznien-Herzogovina & Azerbadjan
7. Finland

Inte så mycket att orda om som jag inte redan sagt, förutom att Frankrike var hade en helt underbar låt. Jag önskar innerligt att "The Big Four" skulle fatta att det här med att inte behöva kvala bara är nackdel för dem. Om folk inte hör låten innan finalen kommer de inte hinna fastna för den, och således går det som det går för dessa länder år efter år. Jag är glad däremot att Lettlands pirater kom så högt som 12:e plats. Det här var ännu en sån låt som kulturmupparna inte "kunde fatta" att folk röstar på, men precis som med Tanzen! för ett par år sen är det helt enkelt en rolig låt som gör folk glada. Att kvalitén är lite sisådär är ovidkommande i sammanhanget. Fästmön hade samma relation till Spaniens bidrag. Det var synd att inte Finland kom högre än det gjorde, men det hade jag också förutspått. Jag var bara glad att de ens kom till final.

Hursomhelst, nu är cirkusen slut för den här gången. Det är Moskva som gäller nästa år. Vi ses då, my fellow Schlagerfjollor!

Schadenfreude

Ha ha ha.

Hiiihihihi!

Hnf hnf hnf.

Ärliga fransmän

Att fransmän brukar säga vad de tycker är tämligen välkänt. Nu har visst de franska kommentatorerna till ESC hamnat i blåsväder för att ha sagt sanningen om Perrelli. Nu är det ju meningen att kommentatorerna ska vara neutrala, och det finns risk för diskning på grund av det. Genast frågar jag mig hur neutral Luuk egentligen är. Flera gånger har han fällt spydiga kommentarer om låtar han inte tycker om, och den förbannade tutan åker endast fram när han tycker att det är en låt som ska uppmärksammas.

Nu tror jag inte att Frankrike diskas, men jag skulle bli enormt sur om så hände, för de har en ovanligt bra låt i år. Diskas dem, ska fanimej Sverige också diskas.

Melodifestival del HEJA TURKIET!

Så var andra semifinalen över och de tio sista finalbidragen är utsedda. Det verkar som om vår wannabe-transa lyckades ta sig vidare trots allt, men jag är nöjd ändå. Idag lyckades nämligen fästmön och jag pricka in 8 av dem 10 finalisterna. Kvalitén överlag var lite bättre än i tisdags, men fortfarande ganska mycket sämre än det brukar vara i ESC tycker jag.

Island: Lite väl mycket E-type-känsla för min smak, men en hyfsad låt. Åtta på vår lista.

Sverige: Hoppades jag vi skulle slippa i fortsättningen. Nu måste vi fortsätta stirra på hennes läskiga ögon med 14 kilo smink.

Turkiet: Härlig rocklåt. Vår nya favorit.

Albanien: Hyfsad. Delad femteplats på vår lista tillsammans med Danmark och Kroatien.

Lettland: Pirater = teh win. Underbart tramsig låt och delad tvåa (med Portugal) på vår lista. Härligt att den kom med.

Kroatien: Hiphopgubben var lite kul, men låten hade nog tilltalat mer om man fattat vad det var de sa.

Danmark: Kändes väldigt mycket Mika. Hyfsat.

Georgien: Geh. Fred kanske kommer, men definitivt inte på grund av den här låten.

Portugal: Mäktig powerballad som tilltalade. Det är första gången jag minns att jag faktiskt gillat Portugals låt.

De två på vår lista som inte kom med var Schweiz och Cypern. Inga större förluster dock. Är jag f ö den enda som tycker att Schweiz låt påminde om Patrik Isacsson? Och Macedoniens artist såg ut som Shirley Clamp och t o m sjöng en låt misstänkt lik "Min Kärlek".

Priset för dagens skämt är idag tvådelad: först till Litauen som lyckades uppfinna världens sämsta musikallåt, och sen till Vitryssland för en låttext så dålig att t o m Dieter skulle skratta åt den. ("Hasta la vista baby, I'm gonna miss you maybe." WTF?)

Final på lördag. Vi får hoppas att rätt låt vinner. Heja Turkiet!

Déja vu x 2

Hmm... det verkar som om Ukrainas bidrag lånat en del från Perellis scenshow. Detta har gjort den svenska delegationen orolig. Varför det, kan man fråga sig? Är Perellis låt så lättförglömlig att scenshowen är det enda de har kvar? Apropå det passar den Ukrainska Ani Lorak på att nämna att "Man har hört den sortens låt förut." Var har jag hört det förr...?

Vi får se hur det går ikväll. Med lite tur innehåller den här semin åtminstone några bra låtar.

Melodifestival del Eurovision del 1

Jisses. I vanliga fall brukar låtarna i Eurovision åtminstone hålla en viss kvalitetsnivå, men gårdagens prestationer kan bara beskrivas som, med några få undantag, uselt. Är det inte bättre i morgon kommer Perelli kanske att klara sig till final ändå. Att många länder inte fick rösta gjorde också att det blev lite tristare, men det verkar i alla fall ha hjälpt till att sålla bort den värsta skiten. Personligen tycker jag dock att man borde få rösta i den semi som ens eget land inte är med i, för att kanske ha ett större objektivitet, men whatever.

Lite kort om gårdagens finalister då:

Israel: Småtrevlig låt, om än lite gnällig sångare. I vår (fästmön och min) lista över de som "borde" gått vidare.

Azerbadjan: Intressant och spännande, och rätt bra låt. Vår högst rankade från igår. Glad att den gick vidare. (Visar också att våra svenska "tyckare" inte vet ett skvatt om vad som går hem i Europa.)

Norge: Jag tyckte den var lite meh, fästmön gillade den.

Polen: Jag ser inte riktigt tjusningen, en halvtaskig låt halvtasktigt framförd.

Bosnien-Herzogovina: Ooookej...

Armenien: Blä. Försöker visst efterlikna Wild Dances och My Number One och misslyckas fatalt med båda.

Finland: En hyfsad hårdrockslåt utan gimmicks, som jag sa tidigare. Glad att den gick vidare. Ännu en som förvånade våra "experter" (hade de fått bestämma vem som vann, hade jag nog slutat kolla helt och hållet).

Rumänien: ... ... ... buh? Förlåt, jag somnade visst.

Ryssland: Bättre ballad än Rumänien, men betydligt svagare än vad Ryssarna brukar prestera.

Grekland: Ugh, fjortispop på hög nivå. Snälla ta bort...

Våra favoriter som inte gick vidare inkluderade San Marino och Slovenien, som jag tyckte var småtrevliga, men det var ingen större förlust att förlora dem. Att kalkonen inte gick vidare förvånar mig inte så mycket heller. Låten var helt enkelt för dålig överlag för att ta sig vidare som en tramslåt.

Slutligen, jag tror att många håller med mig när jag frågar om ingen kan köra upp Luuks tuta i baken på honom.

Cyniska Söndag: Syndabockar

Alla tider har sina syndabockar som folk kan skylla diverse illdåd på. Förr i världen var det djävulen, för ett par årtionden sen var det våldsamma filmer, och dem senaste åren har det varit våldsamma TV-spel. Lanseringen av det superuppmärksammade GTA4 har nu återigen fått förbudsmupparna att vakna till och kräva att våldsamma TV-spel stoppas.

Jag ämnar inte såga sönder artikeln, för det har Johanna redan gjort på ett utmärkt sätt. Det här är ändå bara det senaste ledet i en långtgående trend, med amerikanske advokatkuku Jack Thompson i spetsen. Det är en tankeskola som har det kollektiva intellektet av en säck full med hammare och som alltid använder i princip samma argument: Unga våldsverkare spelade våldsamma TV-spel, därför måste våldsamma TV-spel vara orsaken bakom våldet.

Att översimplifiera komplicerade psykologiska problem till en enda underliggande orsak är ungefär som att säga att den globala uppvärmningen är enbart på grund av kofjärtar. Det finns inget som säger att unga killar som löper amok med automatvapen inte skulle göra så även utan närvaron av spel. Och att likställa Counter Strike med en "mordsimulator" torde innebära att jag kan skippa körövningarna och bara spela Gran Turismo för att ta körkort.

Det finns förstås många fler offer för syndabockism (den korrekta vetenskapliga termen är förstås Skyllaifrånsigus Idioticus), som tidigare nämnda våldsfilmer, porrfilm (som naturligtvis orsakar våldtäkter hos minderåriga; bristande uppfostran kan ju omöjligt ha haft något med saken att göra), det politiska block som är motsatt sitt eget, samt homosexualitet (som förstör den civiliserade världen i största allmänhet). Det är bara att våldsamma TV-spel är det som är trendigast att anklaga just nu, och har den enklaste lösningen: förbjud hela skiten! Det är synd att dessa tjattrande spånhjärnor inte kan ägna sin energi åt att bekämpa dem riktiga problemen i dagens samhälle i stället för att ta fokus därifrån, men det skulle ju kräva tankeverksamhet.

Grattis, Norge!

Idag är det 17 maj, vilket som många vet är Norges nationaldag. Det är kul att se ett folk som faktiskt vet hur man firar en nationaldag, för här i Sverige finns det inte så många. Vi har visserligen gått ett steg i rätt riktning genom att göra det till en röd dag, men det är fortfarande något som nästan firas i smyg, som om man är rädd för att göra för mycket väsen av sig. För någon som jag som växte upp med USA:s 4:e juli-firande är detta en ganska märklig företeelse.

Nationaldagen är för mig en dag då alla i landet kan fira sin gemenskap och samhörighet, varesig de är infödda eller nyligen inflyttade. Det finns förstås nationalistiska krafter som gärna försöker förvrida det till något betydligt fulare, men det borde inte hindra oss andra från att fira det på "rätt" sätt.

Jag medger att jag själv inte varit någon direkt festprisse när det kommer till vår nationaldag, men något borde man kunna hitta på. En grillfest kanske? Man måste i alla fall börja någonstans...

Cyniska söndag: Pingstversion

Idag är det Pingst, ett faktum som säkerligen gått åtminstone några förbi nu när den röda måndagen är borttagen. På Aftonbladets debattsidor har detta firats med en artikel som uppmanar befolkningen att använda Pingsten till att söka en gemensam andlig bas. Individiualism och konsumism, som alla vet är källan till allt ont, håller på att förstöra vårt samhälle, och om vi inte hittar "en gemensam värdegrund" kommer allt att krakelera. Folk behöver andlighet!

Till artikelns försvar pratar författarna mycket väl om segregationen i samhället och att vi bör söka mer gemenskap i vårt kulturellt mångfaldiga land. En särskild dag med fokus på gemensamhet vore en utmärkt idé, men varför just Pingst? Varför inte Rosh Hashanah, eller Eid ul-Fitr? Eller ännu bättre, varför inte en helt religiöst oberoende dag (ex. nationaldagen, då om något borde vi fira Sveriges kulturella mångfald)?

Är det måhända för att Pingsten håller på att bli en alltmer bortglömd dag i folks almanackor? I mina ögon utger sig artikeln för att vara en strävare till samhörighet, men under ytan finns ett stråk av missionärstänkande: Vi kan bli ett lyckligt samhälle, om du delar vår andliga grund. Skulle artikelns författare vara beredda att ändra på sin egen andlighet för att kunna hitta denna gemensamma grund?

Det är mycket riktigt att rotlöshet, meningslöshet och hemlöshet är problem i vårt samhälle. Men så har det varit i alla tider. (Jag undrar vagt hur många unga som blivit bortstötta från sina hem och familjer på grund av just religion.) Andlighet kan väl hjälpa till viss del, men för mig har andlighet alltid varit ett högst personligt och individuellt begrepp, som varje person mår bäst av att finna själv. Det folk i misär verkligen behöver är villkorslöst stöd och vänskap. Detta är tyvärr något som är ytterst svårt att finna i vårt samhälle.

(Jag påstår för övrigt inte att jag vet något om ovanstående religiösa högtider, jag använder dem bara som exempel.)

An Engineer's Guide to Cats

Kattägande från en högst vetenskaplig synvinkel. Enjoy. (Tack till Pär för länken.)

The only thing we have to fear is fear itself

(Det här ämnet har jag visserligen diskuterat en gång tidigare, men den här sortens dumheter tål att kommenteras upprepade gånger.)

Massmedierna fortsätter att fullfölja sin förmodade funktion att hålla folket i ett vagt stadium av perpetuellt fruktan genom att återigen belysa risken för tumörer från mobilstrålning. Den senaste rapporten visar att mobilstrålning fördubblar risken att utveckla en tumör. Ve och fasa.

Det låter ju onekligen allvarligt, men en snabb koll visar att incidensen av hjärntumörer i Sverige är ca 1200 per år, en siffra som f ö inkluderar godartade tumörer. Det innebär att risken för en medelsvensk att få en tumörväxt i centrala nervsystemet ett givet år är ca 1/7500. Rapporten ovan visar alltså att en person som använder en mobiltelefon motsvarande en dryg timme varje dag i 10 år har en chans på ca 3750 att drabbas.

Sedd i det här ljuset är plötsligt den här larmrapporten inte riktigt lika larmig längre, och påståendet "mobilen ger cancer" som det står i ingressen till artikeln är som vanligt en grovt förenklad och missvisande feltolkning.

Jag har lite svårt att förstå det här korståget som verkar bedrivas mot mobiltelefoner. Precis som bilar medför de vissa risker, men nyttan de ger är större än riskerna (sen kan man prata om kombinationen bilar och mobiler, men det är ett annat ämne). Och är man riktigt orolig så kan man väl bara använda handsfree.

Cyniska söndag: TV-licens

Så var det dags igen. Några kända personer har begått det ultimata brottet att inte betala TV-licens. Så förfärligt! De ska piskas, stenas, kölhalas och smiskas! Hur kan de begå en så allvarlig förseelse? Alla vet att de pengarna räddar liv! Eller hur var det nu...?

Skämt åsido, hur länge till ska Sverige låta sig utpressas av kulturmaffian? Jag betalar TV-licens eftersom jag inte har råd med böterna ifall jag skulle låta bli. Utpressningsfaktorn är nog anledningen till att de flesta betalar, skulle jag gissa. Finns det annars någon logisk motivation till att betala mer än för alla andra kanalar man har tillsammans för ett bolag som har i princip 6 unika program i veckan som de repriserar om och om igen? Program som inte ens är särskilt bra till att börja med? Radiotjänsten är väl den enda tjänsten utanför skattesedeln som man måste betala för vare sig man konsumerar den eller inte, vilket inte direkt låter som om det passar i ett demokratiskt land. Ännu absurdare blir det med den digitala TV-övergången, för nu kan man ha en TV utan box som inte ens tar emot sändningarna, och ändå måste man betala. Det känns lite grann som att vara tvungen att betala bilskatt för att man har en garageuppfart.

Det som stör mig allra mest med såna här "avslöjanden" är att kändisarna som avslöjas i sin syndfullhet alltid pudlar sig och ber om ursäkt. Är det ingen som kan stå upp för sig själva, säga att de är trötta på dessa maffiametoder som kultureliten utövar över landet?

Tänk om pengarna hade gått till någonting vettigt i stället för ideliga "satsningar" som alla påminner vagt om det jag gräver upp när jag rengör kattlådorna varje dag. Hur många svältande barn skulle de pengarna hjälpa?

Makt åt folket! Men just nu måste jag över till internetbanken och betala min TV-licensavgift...

Recension: Professor Layton and the Curious Village

Ibland blir man lycklig som gamer. När man hittar ett spel som få hört talas om och som inte fått så mycket uppmärksamhet, som visar sig vara bra. Riktigt bra. Ett sånt spel som blir totalt beroendeframkallande och som man bara vill spela tills man klarat det, men sen blir man lite ledsen för att man klarat det och det är slut.

Professor Layton and the Curious Village är ett spel till det bärbara Nintendo DS som i princip är en lång radda med pussel. Spelet innehåller över 120 logiska tankenötter av starkt varierande karaktär. Vissa är lätta medan andra är kluriga (t.o.m. för såna som jag själv som är rätt pusselvana), och det dras stor nytta av DS:ens tryckkänsliga skärm. Dessa pussel vävs alla samman av en charmig berättelse om arkeologen Professor Layton och hans lärjunge Luke när dessa besöker en märklig liten by med ännu märkligare befolkning. Det börjar med jakten på en skatt som ska ha gömts av en nyligen avliden baron, men snart börjar ett flertal andra mysterier hopa sig.

Spelet är i grund och botten ett peka-klicka äventyr där man tar sig runt i byn och driver historien framåt genom att prata med byns aningen bisarra invånare. Dessa moment har man som spelare dock inte så värst mycket inflytande över, utan ens krafter läggs på att lösa dem pussel som varenda person som bor i byn tycks ha flertalet av på lager. När man har klarat ett pussel kan historien gå vidare, om det är hos rätt person eller plats. Man har inget inflytande över konversationerna eller storyn i sig, men det behövs inte heller. Historien är välskriven och karaktärerna lätta att tycka om, och man vill gärna veta lösningen bakom alla mysterier.

För att göra historien mer levande innehåller spelet en mängd med välanimerade mellansekvenser (med en stil som påminner om en blanding av Studio Ghibli och Tintin, på ett bra sätt) komplett med talade repliker framförda av för spel ovanligt talangfulla röstskådespelare. Scenerna och storyn känns som hämtade från en riktig film, och bland annat fästmön har nämnt att det borde göras en film kring spelets historia.

Utmaningsmässigt är spelet så svårt som man tillåter den att vara. Många av pusslen är kluriga, men går att lösa med lite tid. Alla pussel har dessutom tre ledtrådar som man kan köpa för "hint coins" som man hittar gömda lite varstans i byn. Det finns en begränsad mängd med såna, men faktumet att man lätt kan kolla på ledtrådarna för att sedan starta om spelet från sin sparpunkt gör detta till en ganska överkomlig begränsning. (För övrigt finns det mer hint coins i spelet än man skulle använda sig av ändå, såvida man inte behöver ledtrådar för nästan varje pussel.) Som sagt finns det över 120 pussel, men man behöver inte ens lösa hälften av dessa för att klara spelet. Det ligger helt enkelt på spelaren själv att hitta så många pussel som möjligt och lösa dem utan hjälp av ledtrådar. Det finns inget sätt att få "Game Over", man vet alltid vart man ska härnäst för att gå vidare i storyn, och det finns inga moment i spelet som känns som att de motverkar ens framgång. Spelet finns helt enkelt till för spelandets skull, vilket är en härlig uppfräschning bland alla spel som försöker göra sig utmanade men egentligen bara blir frustrerande.

Längdmässigt kan man oftast klara spelet på 10-15 timmar, och så finns det några bonuspussel också som man låser upp under spelets gång. Man kan klara det på betydligt kortare tid, men varför skulle man vilja göra det?

Upplysningsvis kan jag nämna att spelserien är planerad som trilogi. Andra delen finns redan på japanska. Jag längtar till att det översätts. Trailer för den japanska versionen finns här. (Tack till Peterman för länken.)