Så var 2009 nästan till ända. Med facit i hand kan man väl säga att det inte varit historiens mest lyckade år: Finanskris, svininfluensa, Michael Jacksons död, kycklingkött som verkar producera glas, SAAB-koncernen i toaletten, helikopterrån, Climategate, IPRED osv osv. Ett tämligen mediokert år alltså. Även för egen del har det varit ett "mellanår" då inte så värst mycket hänt förutom skaffandet av ett körkort. Förhoppningen är att nästa år blir lite mer innehållsrikt.
Heja 2010! Vi tror på dig!
Gott nytt år!
torsdag, december 31, 2009
lördag, december 26, 2009
Så här efter julen
Så var ännu en julhelg avklarad. Som vanligt var det mycket mys och gemenskap, och jag fick en hel del fina julklappar. Bland annat:
- Tales of the Arabian Nights, ett berättelsefokuserat äventyrsbrädspel som utspelar sig i dem gamla arabiska sägnerna.
- Dragon Age Origins till PC, ett rollspel som, om det lever upp till sitt rykte, kan tvinga mig att lätt redigera min "decenniets bästa spel"-lista.
- Cursed Mountain till Wii, ett läskigt skräckspel om en ensam utforskare på ett hemsökt berg.
- En extern lagringsenhet på 1 TB, en riktig nödvändighet för min stackars överansträngda hårddisk.
- 2 DVD:er med Eddie Izzard, världens roligaste stå-upp-komiker.
- Boken Brisingr, som jag velat läsa sen jag läste ut föregångaren Eldest för ett tag sen.
Samt en del annat skoj. Överlag är jag helnöjd, och ett stort tack till alla för klapparna!
- Tales of the Arabian Nights, ett berättelsefokuserat äventyrsbrädspel som utspelar sig i dem gamla arabiska sägnerna.
- Dragon Age Origins till PC, ett rollspel som, om det lever upp till sitt rykte, kan tvinga mig att lätt redigera min "decenniets bästa spel"-lista.
- Cursed Mountain till Wii, ett läskigt skräckspel om en ensam utforskare på ett hemsökt berg.
- En extern lagringsenhet på 1 TB, en riktig nödvändighet för min stackars överansträngda hårddisk.
- 2 DVD:er med Eddie Izzard, världens roligaste stå-upp-komiker.
- Boken Brisingr, som jag velat läsa sen jag läste ut föregångaren Eldest för ett tag sen.
Samt en del annat skoj. Överlag är jag helnöjd, och ett stort tack till alla för klapparna!
onsdag, december 23, 2009
2000-talets bästa filmer
Här kommer ännu en lista inspirerad av Basse. Den här listan kommer dock att skilja sig en del från min förra. Jag vet vilka filmer jag tycker är bra, men jag har svårt att rangordna dem då det är mitt humör för tillfället som avgör vad jag vill se på. Dessutom finns det säkerligen filmer jag sett som jag helt enkelt glömt är från detta decennie och således tappat bort. Därför kommer min filmlista från 00-talet att vara mer en samling av filmer som bör vara med, och i fullständigt slumpmässig ordning.
Och innan vi börjar kan jag nämna dem filmer som finns med på i princip allas listor och som jag inte behöver gå in närmare på: Sagan om Ringen (alla 3), Star Wars Ep. III: Revenge of the Sith samt Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl. Ja, de var bra och bör antagligen vara med i listan.
Och nu min samling, i som sagt högst slumpmässig ordning:
Plats nummer Potatis: No Country for Old Men
Denna nämnde jag i en av mina Movie Roundups. Den är så mörk, obehaglig och verklig att den måste vara med.
Plats nummer Dusch: Paprika
Denna animérulle från 2006 regisserades av den mästerlige Satoshi Kon, och är en hel upplevelse i sig. Det är svårt att förklara plotten kortfattat, så jag kan bara säga att det är en resa som pendlar mellan dröm och verklighet, med en kreativitet och skicklighet som få kan efterhärma. Och soundtracket är helt fantastiskt.
Plats nummer √-1: Moulin Rouge!
Ännu en fantasifull film med fantastisk musik. Denna film utgör höjdpunkten av musikalfilm för mig, med en fantastisk berättarstil. Den använder kända låtar för att framföra en historia som får en att både skratta och gråta. Historien är visserligen inte originell, men filmen är det definitivt.
Plats nummer RAM: Kejsarens Nya Stil
Disney har en ganska väletablerad stil med sina filmer, och den här avvek kraftigt från den. Den är fånig, rolig och tar inte sig själv på så stort allvar. En underbart opretentiös skrattfest från början till slut, och ironiskt nog Disney's bästa tecknade (icke-CG) film från decenniet.
Plats nummer Andromeda: Pans Labyrint
Den här filmen har jag också nämnt förr. Det är en mästerlig balansgång mellan dyster kall verklighet och eggande fantasy, med en mörkhet som verkligen griper tag i en.
Plats nummer Plats: Kill Bill (hela)
Vad kan man säga om Quentin Tarantino, annat än att han är väldigt duktig på att göra "coola" filmer. Karaktärerna, storyn, musiken, actionscenerna och regin är alla superba, och ger upphov till en fantastiskt underhållande berättelse.
Plats nummer Tulpan: The Ring
Det är få filmer som lyckas med att skrämma mig, men den här gjorde det. Jag har sett det japanska originalet Ringu också, men tyckte att Hollywoodversionen var snäppet ruggigare. Brr. Decenniets bästa skräckfilm (med möjligt undantag för Paranormal, som jag ännu inte sett).
Plats nummer Bork! Bork! Bork!: Howl's Moving Castle
Här har vi ännu en animéfilm, denna regisserad av (enligt vissa) tidernas mästare, Hayao Miyazaki. Spirited Away var den av hans verk som fått mest uppmärksamhet här i väst, men Moving Castle tycker jag har en roligare, mer lättsam historia och är inte fullt lika flummig. Båda är bra filmer och kanske förtjänar att vara med, men för mig får den här representera en av världens bästa regissörer av animerad film.
Plats nummer Jultomten: Wall-E
En till från MR. Denna film, som jag anser vara Pixar's bästa, bevisade att man inte behöver en massa vitsiga dialoger och actionscener för att göra en bra film. Den faller tillbaka i gamla mönster efter första halvan, men är ändå som helhet en gripande berättelse som blir väldigt svåröverträffad.
Plats nummer Denna Där: Sin City
Basse summerar det ganska väl. Det är stilfullt, det är rått, det är mörkt och det är härligt.
Plats nummer Kubism: Night Watch (Nochnoy dozor)
Denna ryska rulle handlar om kampen mellan ljus och mörker. Ett föga originellt tema, men den här filmen är allt annat än kliché. Det är övernaturliga förmågor, märkliga händelser och djupa intriger, och man vet sällan exakt vad som pågår. Det är inte heller meningen. Som film är den i alla fall briljant, mörk och fantasifull.
Plats nummer Threeve: Stardust
Japp. Vad mer kan man säga? Neil Gaiman levererar alltid, och filmen är så välgjord att den faktiskt överträffar boken. Se den!
Plats nummer HOYVIN-GLAYVIN! Shrek 2
Shrek var ett fenomen när det kom ut. Filmen ifrågasatte och gjorde narr av alla kända barnfilmsklichéer och levererade en härlig humor. Tvåan i sin tur gjorde konceptet perfekt med mer äventyr och nya karaktärer (Puss in Boots själv är tillräckligt). En milstolpe i animerad film och Dreamworks bästa.
Där har vi alltså min samling av filmer som bör ses från decenniet 2000-2009. Det finns antagligen flera som folk saknar, men det här är mina favoriter. Vad kan man dra för slutsatser av detta då? Jag gillar filmer som är mörka, fantasifulla och har humor, verkar det som (fast inte nödvändigtvis allt samtidigt).
Överlag var det ett rätt okej decennie filmmässigt, om man bortser från alla översvulstiga tretimmarsspecialeffektskolosser som Hollywood hävt ur sig på senare tid. Jag uppskattar också att filmer från andra länder börjat synas mer och blivit mer lättillgängliga. Jag hoppas att det är en trend som håller i sig.
God Jul!
Och innan vi börjar kan jag nämna dem filmer som finns med på i princip allas listor och som jag inte behöver gå in närmare på: Sagan om Ringen (alla 3), Star Wars Ep. III: Revenge of the Sith samt Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl. Ja, de var bra och bör antagligen vara med i listan.
Och nu min samling, i som sagt högst slumpmässig ordning:
Plats nummer Potatis: No Country for Old Men
Denna nämnde jag i en av mina Movie Roundups. Den är så mörk, obehaglig och verklig att den måste vara med.
Plats nummer Dusch: Paprika
Denna animérulle från 2006 regisserades av den mästerlige Satoshi Kon, och är en hel upplevelse i sig. Det är svårt att förklara plotten kortfattat, så jag kan bara säga att det är en resa som pendlar mellan dröm och verklighet, med en kreativitet och skicklighet som få kan efterhärma. Och soundtracket är helt fantastiskt.
Plats nummer √-1: Moulin Rouge!
Ännu en fantasifull film med fantastisk musik. Denna film utgör höjdpunkten av musikalfilm för mig, med en fantastisk berättarstil. Den använder kända låtar för att framföra en historia som får en att både skratta och gråta. Historien är visserligen inte originell, men filmen är det definitivt.
Plats nummer RAM: Kejsarens Nya Stil
Disney har en ganska väletablerad stil med sina filmer, och den här avvek kraftigt från den. Den är fånig, rolig och tar inte sig själv på så stort allvar. En underbart opretentiös skrattfest från början till slut, och ironiskt nog Disney's bästa tecknade (icke-CG) film från decenniet.
Plats nummer Andromeda: Pans Labyrint
Den här filmen har jag också nämnt förr. Det är en mästerlig balansgång mellan dyster kall verklighet och eggande fantasy, med en mörkhet som verkligen griper tag i en.
Plats nummer Plats: Kill Bill (hela)
Vad kan man säga om Quentin Tarantino, annat än att han är väldigt duktig på att göra "coola" filmer. Karaktärerna, storyn, musiken, actionscenerna och regin är alla superba, och ger upphov till en fantastiskt underhållande berättelse.
Plats nummer Tulpan: The Ring
Det är få filmer som lyckas med att skrämma mig, men den här gjorde det. Jag har sett det japanska originalet Ringu också, men tyckte att Hollywoodversionen var snäppet ruggigare. Brr. Decenniets bästa skräckfilm (med möjligt undantag för Paranormal, som jag ännu inte sett).
Plats nummer Bork! Bork! Bork!: Howl's Moving Castle
Här har vi ännu en animéfilm, denna regisserad av (enligt vissa) tidernas mästare, Hayao Miyazaki. Spirited Away var den av hans verk som fått mest uppmärksamhet här i väst, men Moving Castle tycker jag har en roligare, mer lättsam historia och är inte fullt lika flummig. Båda är bra filmer och kanske förtjänar att vara med, men för mig får den här representera en av världens bästa regissörer av animerad film.
Plats nummer Jultomten: Wall-E
En till från MR. Denna film, som jag anser vara Pixar's bästa, bevisade att man inte behöver en massa vitsiga dialoger och actionscener för att göra en bra film. Den faller tillbaka i gamla mönster efter första halvan, men är ändå som helhet en gripande berättelse som blir väldigt svåröverträffad.
Plats nummer Denna Där: Sin City
Basse summerar det ganska väl. Det är stilfullt, det är rått, det är mörkt och det är härligt.
Plats nummer Kubism: Night Watch (Nochnoy dozor)
Denna ryska rulle handlar om kampen mellan ljus och mörker. Ett föga originellt tema, men den här filmen är allt annat än kliché. Det är övernaturliga förmågor, märkliga händelser och djupa intriger, och man vet sällan exakt vad som pågår. Det är inte heller meningen. Som film är den i alla fall briljant, mörk och fantasifull.
Plats nummer Threeve: Stardust
Japp. Vad mer kan man säga? Neil Gaiman levererar alltid, och filmen är så välgjord att den faktiskt överträffar boken. Se den!
Plats nummer HOYVIN-GLAYVIN! Shrek 2
Shrek var ett fenomen när det kom ut. Filmen ifrågasatte och gjorde narr av alla kända barnfilmsklichéer och levererade en härlig humor. Tvåan i sin tur gjorde konceptet perfekt med mer äventyr och nya karaktärer (Puss in Boots själv är tillräckligt). En milstolpe i animerad film och Dreamworks bästa.
Där har vi alltså min samling av filmer som bör ses från decenniet 2000-2009. Det finns antagligen flera som folk saknar, men det här är mina favoriter. Vad kan man dra för slutsatser av detta då? Jag gillar filmer som är mörka, fantasifulla och har humor, verkar det som (fast inte nödvändigtvis allt samtidigt).
Överlag var det ett rätt okej decennie filmmässigt, om man bortser från alla översvulstiga tretimmarsspecialeffektskolosser som Hollywood hävt ur sig på senare tid. Jag uppskattar också att filmer från andra länder börjat synas mer och blivit mer lättillgängliga. Jag hoppas att det är en trend som håller i sig.
God Jul!
onsdag, december 16, 2009
Bästa spel - uppdatering
Efter att ha gjort färdigt min lista på 00-talets bästa spel har jag sett Aftonbladets egna omröstning. Deras urval, som röstats fram av läsare, inkluderar 2 Call of Duty-spel, 2 Battlefield-spel och 2 Grand Theft Auto-spel (och de lyckades inte ens få med den som enligt somliga var bäst). Kunde man förvänta sig annat än att en omröstning i AB skulle ge spel som är rent mainstream?
Vidare har de med Oblivion i stället för Morrowind, trots att det sistnämnda var banbrytande och det förstnämnda bara var en vidareutveckling med tråkigare miljöer och sämre spelmekanik.
Det enda spel på deras lista jag överhuvudtaget kunde tänka mig att rösta på var Star Wars: Knights of the Old Republic som är ett lysande RPG med roliga karaktärer, bra spelmekanik, och så är det ju Star Wars. Hade min lista haft ett topp 25 hade den garanterat kommit med, men nu fick den helt enkelt inte plats.
Nä, sådana här omröstningar har jag inget till övers för. Ju fler som röstar desto mer blir det bara minsta gemensamma nämnare, och ofta det som är populärt för tillfället, i stället för egentlig kvalitet. (Vi minns väl alla roligaste komedi för ett tag sen?)
Vidare har de med Oblivion i stället för Morrowind, trots att det sistnämnda var banbrytande och det förstnämnda bara var en vidareutveckling med tråkigare miljöer och sämre spelmekanik.
Det enda spel på deras lista jag överhuvudtaget kunde tänka mig att rösta på var Star Wars: Knights of the Old Republic som är ett lysande RPG med roliga karaktärer, bra spelmekanik, och så är det ju Star Wars. Hade min lista haft ett topp 25 hade den garanterat kommit med, men nu fick den helt enkelt inte plats.
Nä, sådana här omröstningar har jag inget till övers för. Ju fler som röstar desto mer blir det bara minsta gemensamma nämnare, och ofta det som är populärt för tillfället, i stället för egentlig kvalitet. (Vi minns väl alla roligaste komedi för ett tag sen?)
måndag, december 14, 2009
2000-talets bästa spel
Eftersom klant-Basse bestämde sig för att göra en lista över dem 10 bästa videospelen åren 2000-2009 kände jag mig nödd och tvungen att göra en egen. Särskilt då hans lista var hopplöst undermålig. ;) MEN! Jag nöjer mig inte med bara topp 10, utan här blir det dem 20 bästa spelen under decenniet! De lägre 10 tar jag lite kortfattat:
20. Guitar Hero. (PS2, 2005) Det var kul, revolutionerande, hade bra musik och startade en enorm speltrend. Förtjänar ett omnämnande.
19. Elite Beat Agents. (NDS, 2006) Ännu ett musikspel, fast med ett stort mått flum och skoj. Underligt och härligt kul.
18. ICO. (PS2, 2001) Atmosfäriskt, konstnärligt och minimalistiskt äventyrsspel som verkligen gav motivation till varför TV-spel borde kallas kultur.
17. Baten Kaitos Origins. (NGC, 2006) Gamecube hade inte många bra RPG, men denna prequel till första spelet polerade sin föregångare till ett underbart äventyr med härliga karaktärer.
16. The Longest Journey. (PC, 2000) Läs min recension för motivering.
15. Morrowind. (PC, 2006) Tredje spelet i The Elder Scrolls bjuder på en gigantisk spelvärld med många möjligheter. Jag lade nog ner över 100 timmar i en genomspelning. Lite trögt ibland, men överlag ett mästerverk.
14. Psychonauts. (PS2, 2005) Tim Schafer brukar vara bra på att leverera roliga och smarta spel, och detta är inget undantag. Den är inte utan problem, men dialogen och den allmänna flummigheten gör att dessa känns oviktiga.
13. Final Fantasy XII. (PS2, 2006) Många fans gillade inte det nya stridssytemet, men för mig kändes det fräscht och uppiggande. Ännu ett spel där det finns mycket att göra; för mig tog det över 80 timmar att klara allt. Snygg grafik, bra spelmekanik och en intressant, ovanligt politisk handling gör detta till det bästa FF-spelet sen VIII.
12. Okami. (PS2, 2006) Intressant, vacker grafik och en rolig Zelda-esque spelmekanik gör det här till ett bra spel, men de roliga karaktärerna och intressanta spelvärlden gör det fantastiskt. Ett måste för alla som gillar action-äventyr.
11. Killer7. (NGC, 2005) Suda51 ger oss en ordentligt "mindfuck" i detta kraftigt stiliserade underliga spel där man spelar en grupp lönnmördare som alla verkar dela på samma kropp. Bisarrt och underbart.
10. The Legend of Zelda: Wind Waker. (NGC, 2003) Vi inleder topp 10 med antagligen det mest kontroversiella inslaget i den långtgående Zelda-serien. Huvudkaraktären Link ser väldigt "cartoony" och stiliserad ut och den vanligtvis livfulla världen Hyrule är nu ett stort hav med några småöar. Ändå är det en härlig spelupplevelse, kanske just för att den avviker så mycket från den etablerade formeln. Link är i detta spel som minst hjälteaktig, men har samtidigt mer personlighet än han brukar ha. Det finns ej heller ett gigantiskt uppsjok av massiva "dungeons", utan endast några stycken; huvuddelen av spelet är just utforskande av havet. Som helhet är det snyggt, roligt och en trevlig upplevelse, och definitivt min favorit bland 3D-Zelda-spelen.
9. Professor Layton and the Curious Village. (NDS, 2008) Det finns egentligen inte så mycket mer att säga om Professor Layton än vad jag skrev i min recension. Spelet är fortfarande ett av decenniets trevligaste överraskningar, med underbara karaktärer, intressant story, vackert musik och härlig grafik, för att inte tala om alla kluriga pussel. Det finns en uppföljare också som även den är bra, men det är svårt att återskapa magin i den första. Spelets enda nackdel är att replay-värdet är ganska litet då man vet alla svar, men det är ju lika trevligt att spela igenom bara för att se storyn igen.
8. Sly 2: Band of Thieves. (PS2, 2004) Sly-serien handlar om tvättbjörnstjuven Sly Cooper och hans kumpaner, en högintelligent sköldpadda vid namn Bentley och den starke flodhästen Murray. Tillsammans smider de intrikata planer för att stjäla värdefulla föremål från andra mer skurkaktiga typer. Det krävs smygande på hustak, espionage, datorhackande och ibland rent våld för att genomföra alla plan, som för övrigt är så komplicerade ibland att Jönssonligan blir gröna av avund. Även här har vi en cartoony grafikstil, som tillsammans med en enormt kul handling mycket humor gör ett extremt roligt spel. Man lär känna karaktärerna och tycker om dem. Första spelet har jag inte spelat, då det var först i andra som utvecklarna fick ihop konceptet ordentligt. Det finns även en trea, som även den är ett roligt spel med intressant story, men den har svårt att konkurrera med perfektionen i tvåan.
7. The Witcher. (PC, 2007) Ännu ett spel som jag tidigare recenserat. Sen dess har utvecklarna släppt en "Enhanced Edition" som löser några av problemen jag hade med spelet tidigare, och som alla som tidigare köpt spelet kan ladda ner gratis. Laddningstiderna är kortare, dialogen mer välgjord samt en del andra förbättringar. Ett spel som var bra från början har nu blivit strålande. Bör spelas av alla som vill ha en "vuxnare" RPG-känsla.
6. Phoenix Wright 1-3. (NDS, 2005-2007) Jag vet, det är rätt så mycket av en cop-out att ha tre spel på en placering, men de här spelen hör ihop så oerhört mycket att det är svårt att ta dem var för sig. Jag kan ärligt inte säga vilken jag tycker bäst om, bara att tillsammans ger de en härlig berättelse och en spelupplevelse man sent glömmer. I korthet spelar man den gröne försvarsadvokaten Phoenix Wright, som ständigt måste kämpa för att frikänna sina klienter i fall som från början känns hopplösa. Med hjälp av bevis och utpekande av brister i vittnesmål brukar han till slut locka fram sanningen, vilket ställer till stor förtret hos de alltid viljestarka och självsäkra åklagarna. Överlag är karaktärsgalleriet mycket färgstarkt, och dialogen humoristisk och välskriven. De är i grund och botten dialogdrivna peka-klicka-spel, och har man spelat genom det minns man mycket av lösningarna, men det är ännu ett (eller tre) spel som man gärna spelar om bara för berättelsens skull.
5. Eternal Darkness: Sanity's Requiem. (NGC, 2002) Man kan inte direkt påstå att Gamecube blev känd för sin skräckgenre, men ett par diamanter hade den. Eternal Darkness handlar om mörka gudar, demoner, förbjuden magi och förstås vansinne. Spelet kretsar kring dem olika generationerna av familjen Roivas, som i nästan 2000 år kämpar mot mörkrets krafter. En sak som gjorde spelet så bra var att karaktärerna hade en "sanity meter" som visade hur mycket vansinne de ansamlat av alla hemskheter de stött på. Detta gjorde att man kunde uppleva diverse hallucinationer som var allt från läskiga fotsteg eller röster som hördes till fåniga saker som att tv:ns volymkontroll skruvades ner av sig själv. Spelet tappar lite av sin läskighet en bit in när man lär sig magier som kan hela en, men den övergripande atmosfären, storyn och spelmekaniken gör ändå spelet till en av GC:ns största höjdpunkter.
4. Portal. (PC, 2007) Vad kan man säga om Portal som andra inte redan sagt? Spelet som kretsar kring ett gevär som kan skapa portaler mellan två punkter i rummet har rosats av i princip alla. Med hjälp av sitt portalgevär måste man som huvudkaraktären ta sig förbi rum efter rum med dödliga fällor, allt som en del av dem vetenskapliga tester som den psykopatiska datorn GLaDOS byggt upp. Det är i grunden bara ett ganska kort (ca 2 h) pusselspel, men klurigheten, fysiken, GLaDOS konstanta störda uppmuntran/förolämpningar/mordhot och den bästa slutlåten som någonsin skrivits till ett spel gör detta till definitionen av fulländning.
3. Metroid Prime 3: Corruption. (Wii, 2007) Metroid Prime-serien är ännu en spelserie som jag ogärna delar upp, men dessa är tillräckligt skilda för att jag ska kunna välja en favorit. Det blev i slutändan trean, som jag tidigare recenserat. Alla tre spelen är förstås suveräna (alla Metroid-spel överhuvudtaget är suveräna, men första-persons-perspektivet och de massiva spelvärldarna gör dessa snäppet starkare), men i slutändan var det Wii-kontrollen och den något skarpare grafiken som gjorde att jag valde just den för att representera trilogin.
2. Super Smash Bros. Melee. (NGC, 2001) Säger man "Gamecube" till en gamer blir antagligen detta spel det man tänker på först. Minnet av alla timmar man satt där med tre andra spelare och slogs i detta snabba, lätt kaotiska fighting-spel är något som inte försvinner i första taget. Även om jag gillar uppföljaren till Wii för dem nya karaktärerna och story-läget är det ändå Melee som fulländade spelidén som började på N64. Det är multiplayer när det är som bäst, och för mig det ultimata fighting-spelet. Och Fox äger.
Och det bästa spelet från decenniet 2000-2009 är:
1. Resident Evil 4. (NGC, 2005/Wii, 2007) Resident Evil var innan det här spelet något av en "meh"-upplevelse för mig. Jag ogillade dem tidigare spelens jobbiga kontroller och konservativa förhållningssätt till ammunition och sparmöjligheter. RE4 ändrade på allt det. Plötsligt var det över-axeln-perspektiv och snabba precisa kontroller. Plötsligt var det rätt gott om ammunition (dock utan att man kan slösa alltför mycket) och man kunde spara spelet hur mycket man ville. Men kanske viktigast av allt: det var kul! Inga fler tröga zombies, här var det snabba, tänkande (nåja) människor som gärna svärmade mot dig och flankerade dig eller smög runt dig. Nu kastade de knivar eller ibland till och med sköt mot dig. Nu var det plötsligt action, fast utan att förlora skräckeffekten, mörkret och framför allt alla krystade one-liners hos dem tidigare spelen.
Man spelar som specialagenten Leon S. Kennedy som är på uppdrag i "Europa" för att rädda presidentens dotter, Ashley, som blivit kidnappad. Sen visar det sig att de som kidnappade henne är påverkade av en mystisk parasit kallad "Las Plagas", som växer i värdkroppen och slutligen tar över den helt. Vissa kan till och med förvrida kroppen till fruktansvärda former. Och stackars Leon befinner sig mitt bland detta från början utrustad med endast en liten pistol, några skott och en hjältelugg. Och förutom att överleva själv måste han hitta Ashley och skydda henne tills de lyckas fly.
Jag tror att jag spelat igenom det här spelet ca fem gånger, först på Gamecube och sedan på Wii. Wii-versionen är för mig den definitiva tack vare kontrollen och allt extramaterial. Spelet finns även till PS2 (med sämre grafik men med extramaterial) och till PC (fast det är bäst att inte nämna den versionen alls). Det är kul, spännande, välgjort och jag kan spela genom det hur många gånger som helst. Decenniets bästa spel, helt enkelt.
Där var alltså min lista. Ni håller antagligen inte med allt, fast det skiter jag i. :) Vi får hoppas att nästa decennie bjuder på minst lika bra spelupplevelser.
20. Guitar Hero. (PS2, 2005) Det var kul, revolutionerande, hade bra musik och startade en enorm speltrend. Förtjänar ett omnämnande.
19. Elite Beat Agents. (NDS, 2006) Ännu ett musikspel, fast med ett stort mått flum och skoj. Underligt och härligt kul.
18. ICO. (PS2, 2001) Atmosfäriskt, konstnärligt och minimalistiskt äventyrsspel som verkligen gav motivation till varför TV-spel borde kallas kultur.
17. Baten Kaitos Origins. (NGC, 2006) Gamecube hade inte många bra RPG, men denna prequel till första spelet polerade sin föregångare till ett underbart äventyr med härliga karaktärer.
16. The Longest Journey. (PC, 2000) Läs min recension för motivering.
15. Morrowind. (PC, 2006) Tredje spelet i The Elder Scrolls bjuder på en gigantisk spelvärld med många möjligheter. Jag lade nog ner över 100 timmar i en genomspelning. Lite trögt ibland, men överlag ett mästerverk.
14. Psychonauts. (PS2, 2005) Tim Schafer brukar vara bra på att leverera roliga och smarta spel, och detta är inget undantag. Den är inte utan problem, men dialogen och den allmänna flummigheten gör att dessa känns oviktiga.
13. Final Fantasy XII. (PS2, 2006) Många fans gillade inte det nya stridssytemet, men för mig kändes det fräscht och uppiggande. Ännu ett spel där det finns mycket att göra; för mig tog det över 80 timmar att klara allt. Snygg grafik, bra spelmekanik och en intressant, ovanligt politisk handling gör detta till det bästa FF-spelet sen VIII.
12. Okami. (PS2, 2006) Intressant, vacker grafik och en rolig Zelda-esque spelmekanik gör det här till ett bra spel, men de roliga karaktärerna och intressanta spelvärlden gör det fantastiskt. Ett måste för alla som gillar action-äventyr.
11. Killer7. (NGC, 2005) Suda51 ger oss en ordentligt "mindfuck" i detta kraftigt stiliserade underliga spel där man spelar en grupp lönnmördare som alla verkar dela på samma kropp. Bisarrt och underbart.
10. The Legend of Zelda: Wind Waker. (NGC, 2003) Vi inleder topp 10 med antagligen det mest kontroversiella inslaget i den långtgående Zelda-serien. Huvudkaraktären Link ser väldigt "cartoony" och stiliserad ut och den vanligtvis livfulla världen Hyrule är nu ett stort hav med några småöar. Ändå är det en härlig spelupplevelse, kanske just för att den avviker så mycket från den etablerade formeln. Link är i detta spel som minst hjälteaktig, men har samtidigt mer personlighet än han brukar ha. Det finns ej heller ett gigantiskt uppsjok av massiva "dungeons", utan endast några stycken; huvuddelen av spelet är just utforskande av havet. Som helhet är det snyggt, roligt och en trevlig upplevelse, och definitivt min favorit bland 3D-Zelda-spelen.
9. Professor Layton and the Curious Village. (NDS, 2008) Det finns egentligen inte så mycket mer att säga om Professor Layton än vad jag skrev i min recension. Spelet är fortfarande ett av decenniets trevligaste överraskningar, med underbara karaktärer, intressant story, vackert musik och härlig grafik, för att inte tala om alla kluriga pussel. Det finns en uppföljare också som även den är bra, men det är svårt att återskapa magin i den första. Spelets enda nackdel är att replay-värdet är ganska litet då man vet alla svar, men det är ju lika trevligt att spela igenom bara för att se storyn igen.
8. Sly 2: Band of Thieves. (PS2, 2004) Sly-serien handlar om tvättbjörnstjuven Sly Cooper och hans kumpaner, en högintelligent sköldpadda vid namn Bentley och den starke flodhästen Murray. Tillsammans smider de intrikata planer för att stjäla värdefulla föremål från andra mer skurkaktiga typer. Det krävs smygande på hustak, espionage, datorhackande och ibland rent våld för att genomföra alla plan, som för övrigt är så komplicerade ibland att Jönssonligan blir gröna av avund. Även här har vi en cartoony grafikstil, som tillsammans med en enormt kul handling mycket humor gör ett extremt roligt spel. Man lär känna karaktärerna och tycker om dem. Första spelet har jag inte spelat, då det var först i andra som utvecklarna fick ihop konceptet ordentligt. Det finns även en trea, som även den är ett roligt spel med intressant story, men den har svårt att konkurrera med perfektionen i tvåan.
7. The Witcher. (PC, 2007) Ännu ett spel som jag tidigare recenserat. Sen dess har utvecklarna släppt en "Enhanced Edition" som löser några av problemen jag hade med spelet tidigare, och som alla som tidigare köpt spelet kan ladda ner gratis. Laddningstiderna är kortare, dialogen mer välgjord samt en del andra förbättringar. Ett spel som var bra från början har nu blivit strålande. Bör spelas av alla som vill ha en "vuxnare" RPG-känsla.
6. Phoenix Wright 1-3. (NDS, 2005-2007) Jag vet, det är rätt så mycket av en cop-out att ha tre spel på en placering, men de här spelen hör ihop så oerhört mycket att det är svårt att ta dem var för sig. Jag kan ärligt inte säga vilken jag tycker bäst om, bara att tillsammans ger de en härlig berättelse och en spelupplevelse man sent glömmer. I korthet spelar man den gröne försvarsadvokaten Phoenix Wright, som ständigt måste kämpa för att frikänna sina klienter i fall som från början känns hopplösa. Med hjälp av bevis och utpekande av brister i vittnesmål brukar han till slut locka fram sanningen, vilket ställer till stor förtret hos de alltid viljestarka och självsäkra åklagarna. Överlag är karaktärsgalleriet mycket färgstarkt, och dialogen humoristisk och välskriven. De är i grund och botten dialogdrivna peka-klicka-spel, och har man spelat genom det minns man mycket av lösningarna, men det är ännu ett (eller tre) spel som man gärna spelar om bara för berättelsens skull.
5. Eternal Darkness: Sanity's Requiem. (NGC, 2002) Man kan inte direkt påstå att Gamecube blev känd för sin skräckgenre, men ett par diamanter hade den. Eternal Darkness handlar om mörka gudar, demoner, förbjuden magi och förstås vansinne. Spelet kretsar kring dem olika generationerna av familjen Roivas, som i nästan 2000 år kämpar mot mörkrets krafter. En sak som gjorde spelet så bra var att karaktärerna hade en "sanity meter" som visade hur mycket vansinne de ansamlat av alla hemskheter de stött på. Detta gjorde att man kunde uppleva diverse hallucinationer som var allt från läskiga fotsteg eller röster som hördes till fåniga saker som att tv:ns volymkontroll skruvades ner av sig själv. Spelet tappar lite av sin läskighet en bit in när man lär sig magier som kan hela en, men den övergripande atmosfären, storyn och spelmekaniken gör ändå spelet till en av GC:ns största höjdpunkter.
4. Portal. (PC, 2007) Vad kan man säga om Portal som andra inte redan sagt? Spelet som kretsar kring ett gevär som kan skapa portaler mellan två punkter i rummet har rosats av i princip alla. Med hjälp av sitt portalgevär måste man som huvudkaraktären ta sig förbi rum efter rum med dödliga fällor, allt som en del av dem vetenskapliga tester som den psykopatiska datorn GLaDOS byggt upp. Det är i grunden bara ett ganska kort (ca 2 h) pusselspel, men klurigheten, fysiken, GLaDOS konstanta störda uppmuntran/förolämpningar/mordhot och den bästa slutlåten som någonsin skrivits till ett spel gör detta till definitionen av fulländning.
3. Metroid Prime 3: Corruption. (Wii, 2007) Metroid Prime-serien är ännu en spelserie som jag ogärna delar upp, men dessa är tillräckligt skilda för att jag ska kunna välja en favorit. Det blev i slutändan trean, som jag tidigare recenserat. Alla tre spelen är förstås suveräna (alla Metroid-spel överhuvudtaget är suveräna, men första-persons-perspektivet och de massiva spelvärldarna gör dessa snäppet starkare), men i slutändan var det Wii-kontrollen och den något skarpare grafiken som gjorde att jag valde just den för att representera trilogin.
2. Super Smash Bros. Melee. (NGC, 2001) Säger man "Gamecube" till en gamer blir antagligen detta spel det man tänker på först. Minnet av alla timmar man satt där med tre andra spelare och slogs i detta snabba, lätt kaotiska fighting-spel är något som inte försvinner i första taget. Även om jag gillar uppföljaren till Wii för dem nya karaktärerna och story-läget är det ändå Melee som fulländade spelidén som började på N64. Det är multiplayer när det är som bäst, och för mig det ultimata fighting-spelet. Och Fox äger.
Och det bästa spelet från decenniet 2000-2009 är:
1. Resident Evil 4. (NGC, 2005/Wii, 2007) Resident Evil var innan det här spelet något av en "meh"-upplevelse för mig. Jag ogillade dem tidigare spelens jobbiga kontroller och konservativa förhållningssätt till ammunition och sparmöjligheter. RE4 ändrade på allt det. Plötsligt var det över-axeln-perspektiv och snabba precisa kontroller. Plötsligt var det rätt gott om ammunition (dock utan att man kan slösa alltför mycket) och man kunde spara spelet hur mycket man ville. Men kanske viktigast av allt: det var kul! Inga fler tröga zombies, här var det snabba, tänkande (nåja) människor som gärna svärmade mot dig och flankerade dig eller smög runt dig. Nu kastade de knivar eller ibland till och med sköt mot dig. Nu var det plötsligt action, fast utan att förlora skräckeffekten, mörkret och framför allt alla krystade one-liners hos dem tidigare spelen.
Man spelar som specialagenten Leon S. Kennedy som är på uppdrag i "Europa" för att rädda presidentens dotter, Ashley, som blivit kidnappad. Sen visar det sig att de som kidnappade henne är påverkade av en mystisk parasit kallad "Las Plagas", som växer i värdkroppen och slutligen tar över den helt. Vissa kan till och med förvrida kroppen till fruktansvärda former. Och stackars Leon befinner sig mitt bland detta från början utrustad med endast en liten pistol, några skott och en hjältelugg. Och förutom att överleva själv måste han hitta Ashley och skydda henne tills de lyckas fly.
Jag tror att jag spelat igenom det här spelet ca fem gånger, först på Gamecube och sedan på Wii. Wii-versionen är för mig den definitiva tack vare kontrollen och allt extramaterial. Spelet finns även till PS2 (med sämre grafik men med extramaterial) och till PC (fast det är bäst att inte nämna den versionen alls). Det är kul, spännande, välgjort och jag kan spela genom det hur många gånger som helst. Decenniets bästa spel, helt enkelt.
Där var alltså min lista. Ni håller antagligen inte med allt, fast det skiter jag i. :) Vi får hoppas att nästa decennie bjuder på minst lika bra spelupplevelser.
lördag, november 21, 2009
Reflektioner kring arbetsmarknaden
Under min tid som arbetssökande har jag fått vissa insikter i hur arbetsmarknaden (inte) fungerar. Det som har slagit mig allra mest är att det absolut vanligaste resultatet av alla möjligheter är helt uteblivit svar. Nej-svaren jag fått har faktiskt varit i minoritet jämfört med att aldrig höra något överhuvudtaget. Jag kan visserligen förstå att det kan vara svårt för vissa företag att kunna ge besked till alla sökande när det är 300-400 sökande på en tjänst, men det har inte bara varit för jobbansökningar. Många gånger har det hänt nu att jag varit aktuell för praktikplatser eller fått höra om möjliga jobböppningar som jag skulle "fixas in" på, för att sedan uppleva att inget händer. Jag har fått höra att ärendet kommer bort nånstans, eller att folk väntar på besked från andra, men i slutändan rinner det alltid ut i sanden.
Detta är givetvis rätt frustrerande, men jag frågar mig också varför det alltid blir så. Det bästa svar jag kommit fram till är att folk helt enkelt inte har tid. Alla har så mycket att göra att ingenting blir gjort. I korthet innebär det hela att jag inte kan få arbete eftersom de som jobbar har för mycket arbete. Ironiskt värre.
Om det nu är så, måste man fråga sig varför det har blivit så. Kan det vara för att det är så satans dyrt och krångligt att anställa folk, att arbetsgivare hellre överbelastar dem anställda de redan har?
Samtidigt har Arbetsförmedlingen startat en sajt som heter Stafetten, som ska uppmärksamma faktumet att det är många äldre som går i pension nu snart, och det finns inte tillräckligt med ung kompetens för att ersätta dem. Tro fan det. Arbetsgivarna överlag verkar allmänt motvilliga att anställa ungdomar (eller nytt folk överhuvudtaget). Under nästa högkonjunktur, när folk börjar gå i pension, kommer de stå där med byxorna nere för att de inte började träna unga ersättare tidigare. LAS är inte direkt hjälpsamt i detta heller.
Man kan bli nedslagen för mindre. Den borgerliga regeringen har gjort en del för att uppmuntra nyanställningar, men det behövs mycket mer. Det största problemet verkar vara att det överlag krävs en mentalitetsändring hos landets fack och arbetsgivare. Annars kommer vi i framtiden att få en hög arbetslöshet och skriande arbetarbrist samtidigt.
Detta är givetvis rätt frustrerande, men jag frågar mig också varför det alltid blir så. Det bästa svar jag kommit fram till är att folk helt enkelt inte har tid. Alla har så mycket att göra att ingenting blir gjort. I korthet innebär det hela att jag inte kan få arbete eftersom de som jobbar har för mycket arbete. Ironiskt värre.
Om det nu är så, måste man fråga sig varför det har blivit så. Kan det vara för att det är så satans dyrt och krångligt att anställa folk, att arbetsgivare hellre överbelastar dem anställda de redan har?
Samtidigt har Arbetsförmedlingen startat en sajt som heter Stafetten, som ska uppmärksamma faktumet att det är många äldre som går i pension nu snart, och det finns inte tillräckligt med ung kompetens för att ersätta dem. Tro fan det. Arbetsgivarna överlag verkar allmänt motvilliga att anställa ungdomar (eller nytt folk överhuvudtaget). Under nästa högkonjunktur, när folk börjar gå i pension, kommer de stå där med byxorna nere för att de inte började träna unga ersättare tidigare. LAS är inte direkt hjälpsamt i detta heller.
Man kan bli nedslagen för mindre. Den borgerliga regeringen har gjort en del för att uppmuntra nyanställningar, men det behövs mycket mer. Det största problemet verkar vara att det överlag krävs en mentalitetsändring hos landets fack och arbetsgivare. Annars kommer vi i framtiden att få en hög arbetslöshet och skriande arbetarbrist samtidigt.
fredag, november 06, 2009
Verklighetens "House"
En flicka i Australien som diagnosticerats med den vanligtvis dödliga sjukdomen MoCD (molybden cofactor deficiency) har nu blivit en världsnyhet genom att tillfriskna med hjälp av mediciner som dittills bara prövats på möss. Barnets läkare bestämde i samråd med föräldrarna att ge barnet det experimentella medlet, varpå hon tillfrisknade. All heder åt den modige läkaren, och man får bara hoppas att barnets tillstånd inte förvärras igen eller drabbas av biverkningar.
Samtidigt blir man lite less när man hör ett uttalande som från en professor på Läkemedelsverket här i Sverige:
"Jag har väldigt svårt att se att någonting sådant skulle få officiellt tillstånd här."
Nä, givetvis. I vårt överbyråkratiserade PK-land är det bättre att låta barnet dö än att använda något "oprövat". Vad befarar folk, att barnet kanske dör aningen fortare än det annars hade gjort? Jaja, även om det var tillåtet skulle nog barnet ändå hinna dö i väntan på tillstånd från domstolen...
Samtidigt blir man lite less när man hör ett uttalande som från en professor på Läkemedelsverket här i Sverige:
"Jag har väldigt svårt att se att någonting sådant skulle få officiellt tillstånd här."
Nä, givetvis. I vårt överbyråkratiserade PK-land är det bättre att låta barnet dö än att använda något "oprövat". Vad befarar folk, att barnet kanske dör aningen fortare än det annars hade gjort? Jaja, även om det var tillåtet skulle nog barnet ändå hinna dö i väntan på tillstånd från domstolen...
torsdag, november 05, 2009
Fox "News"
Det verkar som om President Obama, trots sitt vallöfte, gett sig in i ytterligare ett krig, mot den så kallade nyhetskanalen Fox News. För de som inte känner till kanalen så väl, överlämnar jag till Jon Stewart:
| The Daily Show With Jon Stewart | Mon - Thurs 11p / 10c | |||
| For Fox Sake! | ||||
| ||||
tisdag, november 03, 2009
Lägre lön bättre än ingen alls
Idag var det ett par artiklar i Aftonbladet där Centern och Niklas Wykman förespråkar lägre ingångslöner för unga som ska in på arbetsmarknaden. Ett vettigt förslag, tycker jag. En lägre lön är bättre än ingen alls, och man får den där livsviktiga arbetslivserfarenheten som man kan ta sig vidare in i arbetsmarknaden med. Givetvis är dock Vänstern emot detta. Deras förslag för att hjälpa arbetslösa unga är bland annat att skapa "bättre möjligheter att få fast jobb" (hur detta ska göras är oklart). Det är intressant att de kan vara så emot "lönedumpning" samtidigt som deras egna förslag gör att alla kommer att tjäna betydligt mindre på grund av höjda skatter.
Det är skönt att äntligen se några förslag på konkreta åtgärder mot ungdomsarbetslösheten som inte är rent fluff eller bara mera utbildning.
Det är skönt att äntligen se några förslag på konkreta åtgärder mot ungdomsarbetslösheten som inte är rent fluff eller bara mera utbildning.
lördag, oktober 24, 2009
Min MP3-lista
Ens musiksmak säger en del om ens personlighet. Därför tänkte jag att det kunde vara kul att lista ett urval av låtarna som för tillfället bor i min MP3-spelare. Det är en rätt eklektisk blandning, om jag får säga det själv.
Nedan följer alltså urvalet. Det här är bara några av låtarna (det finns mycket animemusik och låtar från Overclocked Remix också) men det är dem som jag lyssnar på mest just nu.
Don't Ask Me Why - Billy Joel
Piano Man - Billy Joel
Allentown - Billy Joel
Space Oddity - David Bowie
Ziggy Stardust - David Bowie
Dare - Gorillaz
Hallelujah - Jeff Buckley
Don't Stop Believing - Journey
In the End - Linkin Park
Nothing Else Matters - Metallica
Still Alive (The Portal Song) - Jonathon Coulton
City of Delusion - Muse
Starlight - Muse
Soldier's Poem - Muse
Supermassive Black Hole - Muse
We Built This City - Starship
Particle Man - They Might Be Giants
Istanbul (Not Constantinople) - They Might Be Giants
She's an Angel - They Might Be Giants
I Gotta Feeling - Black Eyed Peas
Den sistnämnda är den som är mest nytillkommen till min musiksamling (så är det en ny låt också). Jag fastnade för den när jag såg den här videon av en massa kanadensiska studenter, som för övrigt gjorde en mycket bättre video till låten än Black Eyed Peas själva gjorde.
Några andra som vill berätta om sina listor?
Nedan följer alltså urvalet. Det här är bara några av låtarna (det finns mycket animemusik och låtar från Overclocked Remix också) men det är dem som jag lyssnar på mest just nu.
Don't Ask Me Why - Billy Joel
Piano Man - Billy Joel
Allentown - Billy Joel
Space Oddity - David Bowie
Ziggy Stardust - David Bowie
Dare - Gorillaz
Hallelujah - Jeff Buckley
Don't Stop Believing - Journey
In the End - Linkin Park
Nothing Else Matters - Metallica
Still Alive (The Portal Song) - Jonathon Coulton
City of Delusion - Muse
Starlight - Muse
Soldier's Poem - Muse
Supermassive Black Hole - Muse
We Built This City - Starship
Particle Man - They Might Be Giants
Istanbul (Not Constantinople) - They Might Be Giants
She's an Angel - They Might Be Giants
I Gotta Feeling - Black Eyed Peas
Den sistnämnda är den som är mest nytillkommen till min musiksamling (så är det en ny låt också). Jag fastnade för den när jag såg den här videon av en massa kanadensiska studenter, som för övrigt gjorde en mycket bättre video till låten än Black Eyed Peas själva gjorde.
Några andra som vill berätta om sina listor?
torsdag, oktober 22, 2009
Förnuft i E-nummerträsket
Den hemlige matmuppen Mats-Eric Nilsson har lyckats samla på sig rätt mycket uppmärksamhet genom att skrämma upp en massa fårskallar om hur farligt det är med E-nummer i mat. Idag blev det ett par artiklar i förnuftets tecken, i alla fall. Dels om hur Citygross nya märkning "Äkta vara" bara är rent trams, och dels att vissa E-nummer är livsviktiga snarare än farliga.
Jag hoppas att det här innebär att folk slutar få för sig att "naturligt" automatiskt betyder "nyttigt" och att "E-nummer" betyder "gift".
Jag hoppas att det här innebär att folk slutar få för sig att "naturligt" automatiskt betyder "nyttigt" och att "E-nummer" betyder "gift".
tisdag, oktober 20, 2009
Facket, LAS och lögnerna
Facken försöker inbilla folk att LAS inte alls skapar svårigheter för ungdomar på arbetsmarknaden, men alla håller inte med om detta. Läsvärd artikel av Stefan Fölster.
(Hittad via Ingerö.)
(Hittad via Ingerö.)
Fortsatt om sexköpslagen
Vi spinner vidare i sexköpslagens spår idag med en lysande artikel av Petra Östergren, som även berör den nya blocköverskridande frihetsrörelsen som håller på att träda fram i landet. Trevlig läsning!
Det har varit rätt mycket om sexköpslagen på sistone, men än har jag inte hört något vettigt argument från dem som stöder lagen. De vanligaste taktikerna verkar vara att undvika argument helt, argumentera mot helt andra saker (exempelvis trafficking, som inte är samma sak som prostitution) eller tillta irrelevanta emotionella knep (exempelvis "Vill du se din dotter gå på gatan?"). Ingenstans har jag sett svar på frågorna "Varför skulle inte en vuxen människa få göra vad han/hon vill med sin egen kropp?" samt "Hur exakt gynnas de som far illa i sexhandeln genom att deras verksamhet kriminaliseras och de tvingas under jorden?"
Man har alltid rätt att tycka att prostitution är fel, men vill man ha lagar som förbjuder den bör man ha objektiva och riktiga argument först.
Det har varit rätt mycket om sexköpslagen på sistone, men än har jag inte hört något vettigt argument från dem som stöder lagen. De vanligaste taktikerna verkar vara att undvika argument helt, argumentera mot helt andra saker (exempelvis trafficking, som inte är samma sak som prostitution) eller tillta irrelevanta emotionella knep (exempelvis "Vill du se din dotter gå på gatan?"). Ingenstans har jag sett svar på frågorna "Varför skulle inte en vuxen människa få göra vad han/hon vill med sin egen kropp?" samt "Hur exakt gynnas de som far illa i sexhandeln genom att deras verksamhet kriminaliseras och de tvingas under jorden?"
Man har alltid rätt att tycka att prostitution är fel, men vill man ha lagar som förbjuder den bör man ha objektiva och riktiga argument först.
fredag, oktober 09, 2009
Dagens hjälte
...är för övrigt Fredrick Federley som skriver lysande om varför sexualköpslagen bör avskaffas, och har motionerat detta i riksdagen. Gudrun Schyman försöker, föga förvånande, att kontra detta med en del kvasipsykologiskt trams om att sex inte alls handlar om sex. Jag låter Knatten förklara varför hon har fel när hon kallar sig för feminist:
The Hell...?
Barack Obama får visst Nobels Fredspris i år. Min direkta reaktion var: varför? Min perception av Obama har gått från optimism till skepticism sen han valdes in, och jag tycker sannerligen inte att han åstadkommit tillräckligt för något sånt här. Det måste väl finnas andra i världen som gjort betydligt mer?
Det är i och för sig inte första gången som fredspriset varit... tveksamt.
Det är i och för sig inte första gången som fredspriset varit... tveksamt.
onsdag, oktober 07, 2009
Jag vill jobba!
Det har nu gått nästan två år sen jag senast var anställd, en tid präglad av eviga nej-svar, uteblivna besked, direkta lögner och brutna löften. Jag vill inget annat än jobba, och är trots min utbildning inte särskilt kräsen med vad jag kan tänka mig att jobba med (bara det är något jag klarar av så är jag nöjd). Jag har sökt hundratals jobb, både såna som annonserats och spontanansökningar, men inget har gett utdelning. Jag har under tiden sysselsatt mig med att skriva, men situationen väger som ett ok och suger ut energin ur mig. Ibland känns det riktigt tungt.
Jag har många gånger frågat mig varför det är så. Med intelligens, snabblärdhet, doktorsexamen (även om den inte är relevant för arbetet jag söker tycker man att det borde belysa en förmåga att lära sig och arbeta hårt) och vilja att arbeta tycker man inte att det borde vara så svårt. Ett problem är att jag inte har någon riktig arbetslivserfarenhet. Ett annat, antagligen mer betydande problem, är att i princip alla arbetsgivare idag vill att anställda ska ha "framåtanda". Man ska vara "driven" i allt man gör. Om man sen är kompetent eller inte verkar vara mindre viktigt. Det kanske är därför jag överallt på olika arbetsplatser möter på alarmerande många individer som inte verkar kunna sitt eget jobb. Men de är åtminstone entusiastiska.
Som person är jag inte vad man kan kalla för "driven". När jag hamnat i en arbetssituation jag trivs i vill jag oftast fortsätta med det och göra det arbetet så bra som möjligt, utan att ständigt sträva uppåt. Jag är artigt bemötande, men kan inte påstå att jag har någon direkt utstrålning när jag träffar nya människor. Detta är något som, gissar jag, påverkar dem intervjuer jag varit på.
Det känns alltmer som om arbetsgivare inte vill ha kompetens. De vill ha personlighet. Detta illustreras ganska väl av en artikel där en kille fick arbete genom att stå på gatan med en skylt. Vem bryr sig om ifall han är bra på arbetet, han är ju initiativrik. Suck. Inte undra på att det här landet ser ut som det gör.
Jag har många gånger frågat mig varför det är så. Med intelligens, snabblärdhet, doktorsexamen (även om den inte är relevant för arbetet jag söker tycker man att det borde belysa en förmåga att lära sig och arbeta hårt) och vilja att arbeta tycker man inte att det borde vara så svårt. Ett problem är att jag inte har någon riktig arbetslivserfarenhet. Ett annat, antagligen mer betydande problem, är att i princip alla arbetsgivare idag vill att anställda ska ha "framåtanda". Man ska vara "driven" i allt man gör. Om man sen är kompetent eller inte verkar vara mindre viktigt. Det kanske är därför jag överallt på olika arbetsplatser möter på alarmerande många individer som inte verkar kunna sitt eget jobb. Men de är åtminstone entusiastiska.
Som person är jag inte vad man kan kalla för "driven". När jag hamnat i en arbetssituation jag trivs i vill jag oftast fortsätta med det och göra det arbetet så bra som möjligt, utan att ständigt sträva uppåt. Jag är artigt bemötande, men kan inte påstå att jag har någon direkt utstrålning när jag träffar nya människor. Detta är något som, gissar jag, påverkar dem intervjuer jag varit på.
Det känns alltmer som om arbetsgivare inte vill ha kompetens. De vill ha personlighet. Detta illustreras ganska väl av en artikel där en kille fick arbete genom att stå på gatan med en skylt. Vem bryr sig om ifall han är bra på arbetet, han är ju initiativrik. Suck. Inte undra på att det här landet ser ut som det gör.
lördag, september 26, 2009
Mer om cannabis
Ojsan. Det verkar som om för många av Aftonbladets läsare tyckte som jag om Sveriges idiotiska drogpolitik. Därför kände sig AB tvingade att kalla in en "expert" som kunde förklara för oss stackars vilseledda varför cannabis är så hemskt. Låt oss se vad han skriver:
"Det är helt befängt med statlig distribution. Cannabis är hälsovådligt. Att staten skulle gå in och underlätta för människor att skada sig själva är helt uteslutet, säger han."
För alla vet att Systembolaget egentligen helt skulle kunna ersätta våra vårdcentraler om det inte var för dem satans alkoholfria dryckerna.
"Det är naivt att tro cannabis inte är farligt. Drogen har inte dödat någon i Sverige, men kan ge allvarliga psykiatriska tillstånd och skada den intellektuella utvecklingen. [...] Forskningen visar att cannabis är både giftig och potent."
Forskningen är långtifrån entydig, och eventuella psykiska effekter torde vara resultatet av långvarigt missbruk, något som väl borde behandlas med vård och inte fängelsestraff. För övrigt är det intressant att han själv poängterar att ingen dött av cannabis i Sverige, till skillnad från alkohol, tobak, socker och en mängd andra substanser. Men han kontrar detta med:
"Vi har redan stora problem med farliga preparat som är utbredda i samhället. Vi behöver färre inte fler skador"
Men frågan är hur mycket mer skada man gör med kriminaliseringen. Stora resurser läggs på att jaga folk som inte gör något förnär mot någon överhuvudtaget och göra dem till kriminella. Samtidigt kan de som behöver det inte få vård, och kriminella ligor tjänar multum på den illegala försäljningen. Och så har vi förstås den där klassiska plattityden som alla drogförbudsförespråkare häver ur sig:
Enligt Stenström visar forskning att de som går vidare med andra tyngre preparat ofta har börjat med cannabis.
Kan det vara för att det är just ILLEGALT? Har man redan gått "över gränsen" är det lättare att gå vidare till andra olagliga substanser, i synnerhet då de som säljer cannabis nu ofta har tillgång till tyngre droger också.
"Experter" som denne är snabba på att reflexmässigt häva ur sig dem inövade svaren så fort drogliberalisering kommer på tal. De flesta struntar i att kriminaliseringen av främst cannabis gör betydligt mer skada än nytta, något som inte minst Portugal har bevisat. När kommer vettig debatt att ersätta den moralpanik kring droger som genomsyrar detta land?
Fotnot: Jag har aldrig provat cannabis i någon form och har inga omedelbara ambitioner att göra det. Denna fråga handlar helt enkelt om principer för mig. Läs f ö gärna HAX inlägg om ämnet från några månader sen.
"Det är helt befängt med statlig distribution. Cannabis är hälsovådligt. Att staten skulle gå in och underlätta för människor att skada sig själva är helt uteslutet, säger han."
För alla vet att Systembolaget egentligen helt skulle kunna ersätta våra vårdcentraler om det inte var för dem satans alkoholfria dryckerna.
"Det är naivt att tro cannabis inte är farligt. Drogen har inte dödat någon i Sverige, men kan ge allvarliga psykiatriska tillstånd och skada den intellektuella utvecklingen. [...] Forskningen visar att cannabis är både giftig och potent."
Forskningen är långtifrån entydig, och eventuella psykiska effekter torde vara resultatet av långvarigt missbruk, något som väl borde behandlas med vård och inte fängelsestraff. För övrigt är det intressant att han själv poängterar att ingen dött av cannabis i Sverige, till skillnad från alkohol, tobak, socker och en mängd andra substanser. Men han kontrar detta med:
"Vi har redan stora problem med farliga preparat som är utbredda i samhället. Vi behöver färre inte fler skador"
Men frågan är hur mycket mer skada man gör med kriminaliseringen. Stora resurser läggs på att jaga folk som inte gör något förnär mot någon överhuvudtaget och göra dem till kriminella. Samtidigt kan de som behöver det inte få vård, och kriminella ligor tjänar multum på den illegala försäljningen. Och så har vi förstås den där klassiska plattityden som alla drogförbudsförespråkare häver ur sig:
Enligt Stenström visar forskning att de som går vidare med andra tyngre preparat ofta har börjat med cannabis.
Kan det vara för att det är just ILLEGALT? Har man redan gått "över gränsen" är det lättare att gå vidare till andra olagliga substanser, i synnerhet då de som säljer cannabis nu ofta har tillgång till tyngre droger också.
"Experter" som denne är snabba på att reflexmässigt häva ur sig dem inövade svaren så fort drogliberalisering kommer på tal. De flesta struntar i att kriminaliseringen av främst cannabis gör betydligt mer skada än nytta, något som inte minst Portugal har bevisat. När kommer vettig debatt att ersätta den moralpanik kring droger som genomsyrar detta land?
Fotnot: Jag har aldrig provat cannabis i någon form och har inga omedelbara ambitioner att göra det. Denna fråga handlar helt enkelt om principer för mig. Läs f ö gärna HAX inlägg om ämnet från några månader sen.
fredag, september 25, 2009
Sveriges "polismakt"
Så har vi fått bekräftat att Sveriges poliskår verkligen är ett skämt. Förutom att emotse en kommande Hollywoodfilm kan vi nu ser hur handfallen vårt lands poliskår egentligen är när den ställs emot riktig brottslighet.
Samtidigt, på andra sidan Öresundsbron, kan vi läsa att Danmark funderar på att legalisera cannabis. "En tragedi för vår narkotikapolitik" säger Sveriges polis. Grattis, säger jag. Då slipper era poliser slösa stora resurser på att bekämpa en i grunden harmlös drog (betydligt mera harmlöst än exempelvis alkohol, som vi i Sverige kramar som en del av vår "kultur") samtidigt som kriminella ligor berövas inkomster på försäljningen. Om Sverige kunde göra samma sak, skulle våra poliser kanske ha bättre möjligheter att slippa se ut som fullkomliga fån i framtiden.
Samtidigt, på andra sidan Öresundsbron, kan vi läsa att Danmark funderar på att legalisera cannabis. "En tragedi för vår narkotikapolitik" säger Sveriges polis. Grattis, säger jag. Då slipper era poliser slösa stora resurser på att bekämpa en i grunden harmlös drog (betydligt mera harmlöst än exempelvis alkohol, som vi i Sverige kramar som en del av vår "kultur") samtidigt som kriminella ligor berövas inkomster på försäljningen. Om Sverige kunde göra samma sak, skulle våra poliser kanske ha bättre möjligheter att slippa se ut som fullkomliga fån i framtiden.
torsdag, september 10, 2009
Skatter och hyckleri
Med bakgrunden av sossarnas skatteutspel i veckan har Aftonbladet idag publicerat en Sifo-undersökning där man tog reda på vad folk egentligen tycker om skatter. Resultaten är talande. Artikelns rubrik lyder "Svenskarna: Höj skatten" fast ett vettigt tillägg vore "för andra". Det verkar som om 48% tycker att det är bra att höja skatten i någon form, men 92% tycker att de betalar för hög eller lagom skatt. Rätt så motstridiga siffror, kan tyckas.
Det finns två förklaringar: antingen är folk oförmögna att inse att skattehöjningar kommer att drabba dem själva, även om de inte tror att de klassas som "högre inkomster", eller så är de hycklande egoister som tycker att landet borde ha hög skatt, bara de själva slipper betala det.
Oavsett vilket talar det inte väl om befolkningen.
Det finns två förklaringar: antingen är folk oförmögna att inse att skattehöjningar kommer att drabba dem själva, även om de inte tror att de klassas som "högre inkomster", eller så är de hycklande egoister som tycker att landet borde ha hög skatt, bara de själva slipper betala det.
Oavsett vilket talar det inte väl om befolkningen.
torsdag, september 03, 2009
LAS
LAS, detta ok som hindrar nya från att komma in på arbetsmarknaden och gör att äldre ogärna byter jobb om de haft ett länge, är på tapeten igen. Det är nu FP som säger att de vill göra en liten uppluckring av eländet. Detta förslag, som i sig är tämligen kompromissartat och egentligen inte så omvälvande, får tvärt nej från moderaterna.
Jag kommer aldrig att förstå varför M kramar så hårt i LAS. Är det inte meningen att ett högerparti ska föra högerpolitik? Vad är det jag har missat egentligen?
Jag kommer aldrig att förstå varför M kramar så hårt i LAS. Är det inte meningen att ett högerparti ska föra högerpolitik? Vad är det jag har missat egentligen?
lördag, augusti 22, 2009
Världens godaste revben
En av mina favoriträtter är tunna revbensspjäll. Eftersom jag tycker att revbensreceptet jag använder är himmelsk gott tänkte jag dela med mig av det. (Receptet är ganska ungefärligt, särskilt vad gäller tiderna, men det här borde funka).
Sätt ugnen på 175 grader. Pensla revbenen med en neutral olja, exempelvis solrosolja på båda sidor och krydda med lite grundkryddor efter eget tycke. Jag brukar använda salt, peppar, ingefära, paprika, chilipulver och en gnutta vitlökspulver. Gnid in kryddorna i spjället.
Lägg spjället i en djup ugnsplåt (jag brukar ha bakplåtspapper också för att underlätta diskningen sen) med baksidan uppåt och ställ i mitten av ugnen. Låt stå ca 30 minuter.
Ta ut spjället och pensla lite hoisinsås över (jag använder märket Blue Dragon). Ställ tillbaka det i ugnen i ytterligare 20 minuter. Vänd på spjället och pensla på hoisinsås på ovansidan och ställ i ugnen 20 minuter till. Pensla ytterligare en gång, och ställ tillbaka ett steg nedanför mitten av ugnen.
Eftersom jag brukar ha Crisscuts eller pommes till revbenen, och dessa också ska tillagas i ugn, brukar jag lägga dessa på en platt plåt och ställa in dem direkt ovanför plåten med revbenen, samtidigt som jag höjer till 200 grader. Detta gör att det blir ett slags lock för revbensplåten, vilket bidrar till saftigheten. (Det går nog bra med en tom plåt ovanför, fast det har jag inte provat.) Dessa får stå i ugnen tillsammans i 30 minuter, med ev. en extra pensling av hoisinsås efter halva tiden.
Låt revbenen vila i 5 minuter innan de delas. KLART! Som extra tillbehör rekommenderas även majskolvar. Mmmm...
Sätt ugnen på 175 grader. Pensla revbenen med en neutral olja, exempelvis solrosolja på båda sidor och krydda med lite grundkryddor efter eget tycke. Jag brukar använda salt, peppar, ingefära, paprika, chilipulver och en gnutta vitlökspulver. Gnid in kryddorna i spjället.
Lägg spjället i en djup ugnsplåt (jag brukar ha bakplåtspapper också för att underlätta diskningen sen) med baksidan uppåt och ställ i mitten av ugnen. Låt stå ca 30 minuter.
Ta ut spjället och pensla lite hoisinsås över (jag använder märket Blue Dragon). Ställ tillbaka det i ugnen i ytterligare 20 minuter. Vänd på spjället och pensla på hoisinsås på ovansidan och ställ i ugnen 20 minuter till. Pensla ytterligare en gång, och ställ tillbaka ett steg nedanför mitten av ugnen.
Eftersom jag brukar ha Crisscuts eller pommes till revbenen, och dessa också ska tillagas i ugn, brukar jag lägga dessa på en platt plåt och ställa in dem direkt ovanför plåten med revbenen, samtidigt som jag höjer till 200 grader. Detta gör att det blir ett slags lock för revbensplåten, vilket bidrar till saftigheten. (Det går nog bra med en tom plåt ovanför, fast det har jag inte provat.) Dessa får stå i ugnen tillsammans i 30 minuter, med ev. en extra pensling av hoisinsås efter halva tiden.
Låt revbenen vila i 5 minuter innan de delas. KLART! Som extra tillbehör rekommenderas även majskolvar. Mmmm...
onsdag, augusti 05, 2009
Recension: The Longest Journey
Eftersom bloggen har varit lite trög på sistone tänkte jag att det kunde passa med en gammal hederlig spelrecension. Igår spelade jag nämligen färdigt The Longest Journey, ett PC-spel som jag laddade ner från Steam för 10€.
The Longest Journey är ett äventyrsspel av peka-klicka-variant, som utvecklades av den norska studion Funcom. Spelet är 10 år gammalt, vilket märks på grafiken (på den tiden då anti-aliasing var en onödig lyx), men storyn och dialogen räcker gott och väl för att väga upp det. För som i nästan alla äventyrsspel är det just storyn som står i fokus. Man pratar med folk, undersöker platser för att hitta föremål man kan använda med andra föremål, och driver på så sätt handlingen framåt.
Spelets huvudkaraktär är April Ryan, en aspirerande konststudent i en framtidsversion av vår värld där teknologin är framträdande. En dag upptäcker hon dock att det finns en värld till, en värld av magi i stället för vetenskap. April är nämligen en av få som har förmågan att resa mellan världarna, och har fått i uppdrag av ödet att återställa Balansen mellan dem, som nu håller på att kollapsa. Detta är givetvis en kraftig förenkling av handlingen, för storyn är i själva verket både lång och djup, med både mörker och en del humor.
Mycket av spelet bygger på konversationer med andra karaktärer (och det finns många karaktärer). Dessa konversationer brukar vara långa och invecklade, och är för det mesta väldigt välskrivna. Skådespelarna som läser upp dialogen är dessutom skickliga, och replikerna känns autentiska. Jag brukar ofta i såna här spel klicka förbi dialog när jag läst färdigt för jag tycker att det brukar ta för lång tid för karaktärerna att prata klart, men många gånger i det här spelet ville jag höra hela repliken bara för att höra hur den framförts. Den välgjorda dialogen gjorde att karaktärerna blev intressanta och att man tyckte om dem (eller tyckte illa om dem, beroende på karaktären). Många konversationsämnen är även tämligen vuxenorienterade, med både svordomar och sexanspelningar, vilket bidrog ytterligare till "äktheten".
Miljöerna i spelet är välgjorda och varierade, från den ena världens kalla teknologiska korporationsstyrda slum till den medeltidsliknande skogsfyllda magidrypande verklighet på andra sidan. Båda sidor hade dessutom kontraster: även i den teknologiska världen fanns det exempelvis parker och mer "hemtrevliga" områden. Överlag är det en mycket mångfaldig resa, där även rymden och en stad under havet är destinationer. Spelets titel är verkligen rättvisande, för det är en lång resa.
Ett vanligt problem med äventyrsspel är att många pussel brukar vara väl obskyra eller onödigt invecklade, så även här. Det finns ställen där man kan fastna bara för att man inte pratat med just den personen om det ämnet eller hittat just det lilla föremålet. I dagens läge, med Internet och dess ofantliga kunskapsbank, är detta dock ett tämligen litet problem, då den som hopplöst har kört fast lätt kan hitta en walkthrough som säger vad man ska göra. Man kan dessutom aldrig dö eller få "Game Over", så man behöver aldrig vara rädd för att prova sig fram.
Detta var sannerligen en trevlig guldklimp som jag råkade hitta när jag strosade runt på Steam. Jag hade aldrig hört talas om spelet tidigare, men blev verkligen positivt överraskad. Jag vet att det finns en uppföljare också, som jag antagligen kommer att spela förr eller senare. Rekommenderas varmt till alla fans av genren. Folk som vill ha mycket action och gameplay bör dock leta någon annanstans.
The Longest Journey är ett äventyrsspel av peka-klicka-variant, som utvecklades av den norska studion Funcom. Spelet är 10 år gammalt, vilket märks på grafiken (på den tiden då anti-aliasing var en onödig lyx), men storyn och dialogen räcker gott och väl för att väga upp det. För som i nästan alla äventyrsspel är det just storyn som står i fokus. Man pratar med folk, undersöker platser för att hitta föremål man kan använda med andra föremål, och driver på så sätt handlingen framåt.
Spelets huvudkaraktär är April Ryan, en aspirerande konststudent i en framtidsversion av vår värld där teknologin är framträdande. En dag upptäcker hon dock att det finns en värld till, en värld av magi i stället för vetenskap. April är nämligen en av få som har förmågan att resa mellan världarna, och har fått i uppdrag av ödet att återställa Balansen mellan dem, som nu håller på att kollapsa. Detta är givetvis en kraftig förenkling av handlingen, för storyn är i själva verket både lång och djup, med både mörker och en del humor.
Mycket av spelet bygger på konversationer med andra karaktärer (och det finns många karaktärer). Dessa konversationer brukar vara långa och invecklade, och är för det mesta väldigt välskrivna. Skådespelarna som läser upp dialogen är dessutom skickliga, och replikerna känns autentiska. Jag brukar ofta i såna här spel klicka förbi dialog när jag läst färdigt för jag tycker att det brukar ta för lång tid för karaktärerna att prata klart, men många gånger i det här spelet ville jag höra hela repliken bara för att höra hur den framförts. Den välgjorda dialogen gjorde att karaktärerna blev intressanta och att man tyckte om dem (eller tyckte illa om dem, beroende på karaktären). Många konversationsämnen är även tämligen vuxenorienterade, med både svordomar och sexanspelningar, vilket bidrog ytterligare till "äktheten".
Miljöerna i spelet är välgjorda och varierade, från den ena världens kalla teknologiska korporationsstyrda slum till den medeltidsliknande skogsfyllda magidrypande verklighet på andra sidan. Båda sidor hade dessutom kontraster: även i den teknologiska världen fanns det exempelvis parker och mer "hemtrevliga" områden. Överlag är det en mycket mångfaldig resa, där även rymden och en stad under havet är destinationer. Spelets titel är verkligen rättvisande, för det är en lång resa.
Ett vanligt problem med äventyrsspel är att många pussel brukar vara väl obskyra eller onödigt invecklade, så även här. Det finns ställen där man kan fastna bara för att man inte pratat med just den personen om det ämnet eller hittat just det lilla föremålet. I dagens läge, med Internet och dess ofantliga kunskapsbank, är detta dock ett tämligen litet problem, då den som hopplöst har kört fast lätt kan hitta en walkthrough som säger vad man ska göra. Man kan dessutom aldrig dö eller få "Game Over", så man behöver aldrig vara rädd för att prova sig fram.
Detta var sannerligen en trevlig guldklimp som jag råkade hitta när jag strosade runt på Steam. Jag hade aldrig hört talas om spelet tidigare, men blev verkligen positivt överraskad. Jag vet att det finns en uppföljare också, som jag antagligen kommer att spela förr eller senare. Rekommenderas varmt till alla fans av genren. Folk som vill ha mycket action och gameplay bör dock leta någon annanstans.
fredag, juli 17, 2009
Virushysteri
Det krävs så lite för att folk ska råka i hysteri, i synnerhet när det rör sig om sjukdomar. Politikers roll brukar ofta vara att försöka dämpa hysterier när de uppkommer, men när det gäller influensaviruset H1N1 verkar det som om de är minst lika tokiga själva. Alla ska vaccineras! Kosta vad det kosta vill! Trots att vaccinet är långt ifrån heleffektivt, och biverkningarna inte är klarlagda, och att H1N1 egentligen inte har en högre dödlighet än vilken jävla influensa som helst.
Vart tog förnuftet vägen? Måttfullheten? Ansvaret? Är det verkligen ingen som ifrågasätter om det verkligen behövs massvaccinering av hela befolkningen (vilket även det är osannolikt; man kan aldrig få hela befolkningen att vaccinera sig, i synnerhet inte om det är avgiftsbelagt, vilket verkar vara möjligt på många håll.)
Men så är det visst: blåser medierna upp en storm, sveps alla med, både politiker och gemene man.
Vart tog förnuftet vägen? Måttfullheten? Ansvaret? Är det verkligen ingen som ifrågasätter om det verkligen behövs massvaccinering av hela befolkningen (vilket även det är osannolikt; man kan aldrig få hela befolkningen att vaccinera sig, i synnerhet inte om det är avgiftsbelagt, vilket verkar vara möjligt på många håll.)
Men så är det visst: blåser medierna upp en storm, sveps alla med, både politiker och gemene man.
fredag, juni 26, 2009
Good News and Bad News
Dåliga nyheter: Det svenska rättssystemet håller på att bli genomruttet. Varför kan inte bara bok- och skivförlagen köpa upp våra domstolar officiellt så vi åtminstone slipper låtsas att det är en fungerande rättsstat?
Goda nyheter: Kristdemokraterna vill avskaffa TV-licensen. Kanske det finns hopp om att slippa Radiotjänstens maffiametoder för att driva in pengar för att försörja kanaler som allt färre bryr sig om.
Tråkiga nyheter: Michael Jackson är död. En musikera har gått i graven. Till chock för det mesta av världen, dessutom. Favoritlåten för min del har nog alltid varit Beat It.
Goda nyheter om dåliga nyhter: Det verkar som om branden som härjat i närheten nu är under kontroll. Vi får bara hoppas att det förblir så, och att inga nya blossar upp någonstans.
Goda nyheter: Kristdemokraterna vill avskaffa TV-licensen. Kanske det finns hopp om att slippa Radiotjänstens maffiametoder för att driva in pengar för att försörja kanaler som allt färre bryr sig om.
Tråkiga nyheter: Michael Jackson är död. En musikera har gått i graven. Till chock för det mesta av världen, dessutom. Favoritlåten för min del har nog alltid varit Beat It.
Goda nyheter om dåliga nyhter: Det verkar som om branden som härjat i närheten nu är under kontroll. Vi får bara hoppas att det förblir så, och att inga nya blossar upp någonstans.
fredag, juni 19, 2009
Frågor om mig
Jahaja. Man har visst blivit utmanad med ett litet frågeformulär. Kan jag väl...
1. Hur gammal är du om fem år?
34 år (ugh).
2. Vem var den sista du träffade?
Märklig fråga. Träffar folk gör man ju hela tiden. Nästa!
3. Hur lång är du?
188 cm.
4. Vilken var den senaste film du sett?
Matrix Reloaded
5. Vem ringde du senast?
Ringer inte folk så ofta nuförtiden. Nån kundtjänst, kanske?
6. Hur löd ditt senaste sms och till vem?
"O...kay. Thanks?" till Björn som svar på ett annat SMS.
7. Vad är dagens planer?
Fira Midsommar i Tvärskog.
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms?
För kortare ärenden: SMS. För mer invecklade saker: ringa.
9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda?
De var gifta fram tills att min mor dog för 5 år sen.
10. När såg du senast din mamma?
Se ovan.
11. Vilken ögonfärg har du?
Gröna.
12. När vaknade du idag?
09.00. Sen slumrade jag i en kvart till.
13. Har du någon gång hittat en katt?
Visst.
14. Vilken är din favoritplats?
Soffan i vardagsrummet. Där har man det som mysigast.
15. Vilken plats föredrar du minst?
Ehm... Iraks öken under vapeneld? Nä, jag vet inte.
16. Var tror du att du befinner dig om tio år?
Vem vet? Förhoppningsvis någonstans där jag har ett bra jobb, och kanske familj.
17. Vad skrämde dig som barn?
Jag var som barn tämligen orädd, även om det var en kortare period då jag var hundrädd.
18. Vem fick dig att skratta senast?
Kan inte säga riktigt. Jag skrattar rätt ofta.
19. Är du för ung för att äga vinylskivor?
Nä, jag har ett par. Jag saknar dock något att spela dem på.
20. Har du stationär eller bärbar dator?
Varför inte BÅDE OCH?
21. Sover du med eller utan kläder på dig?
Utan. Kläder knölar sig bara när man sover.
22. Hur många kuddar har du i sängen?
1.
23. Hur många landskap har du bott i?
Svenska landskap? Två, antar jag.
24. Har du någon gång spytt på fyllan?
Har väl hänt. Fast det var länge sen sist.
25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?
Oftast går jag med strumpor hemma, om det inte är väldigt varmt.
26. Är du social?
Bara med folk jag känner. I övrigt försöker jag bara vara artig.
27. Vilken är din favoritglass?
Varierar. Chokladglass brukar vara högt i kurs, dock.
28. Vad skulle du göra om du vann en miljon?
Unna mig ett par presenter och sedan lägga resten på vettiga saker och hushållet.
29. Tycker du om kinamat?
Mums!
30. Tycker du om kaffe?
Mums mums!
31. Vad dricker du till frukost?
Se fråga 30.
32. Sover du på någon särskild sida?
Nä, jag vänder mig fram och tillbaka när ena sidan börjar kännas "platt".
33. Kan du spela poker?
Javisst. Jag är hyfsad på det. Jag föredrar Texas Hold'em.
34. Tycker du om att mysa?
Det är väl mysigt? :)
35. Är du en beroendemänniska?
Ganska så, bland annat kaffe och Internet.
36. Känner du någon med samma födelsedag som din?
Nä.
37. Vill du ha barn?
Det är väl möjligt att det ligger i mina långsiktiga framtidsplaner.
38. Kan du några andra språk än svenska?
Engelska är mitt andra modersmål.
39. Har du någonsin åkt ambulans?
Nä.
40. Föredrar du havet eller en pool?
Pool, såvida det inte är en riktigt vit sandstrand.
41. Vad spenderar du helst pengar på?
Spel av digitala och analoga slag.
42. Äger du dyra smycken?
Nä.
43. Har du någon gång testat narkotika?
Nä.
44. Vad var det senaste du stoppade i munnen?
En banan.
45. Vem är den roligaste människan du känner?
Eddie Izzard. Fast jag "känner" ju inte honom personligen... Räknar man personliga kontakter blir det nog Basse.
46. Välj ett ärr på din kropp?
Ärret i pannan jag fick av att trilla ned för en trappa när jag var två år.
47. Vad har du för ringsignal?
Ledmotivet till Battlefield: Heroes.
48. Har du kvar klädesplagg sen du var liten?
Nä.
49. Flirtar du mycket?
Nä.
50. Vart togs din profilbild för din blogg?
På en båt när vi var på Korfu.
51. Kan du byta olja på bilen?
Med handledning skulle det säkert gå.
52. Har du fått fortkörningsböter?
Jag har bara haft körkortet i ett par månader, så jag har (lyckligtvis) inte hunnit det.
53. Vilken var den senaste bok du läste?
Stardust av Neil Gaiman.
54. Läser du dagstidningen?
Bara på nätet.
55. Prenumererar du på någon veckotidning?
Nä.
56. Dansar du i bilen?
Nä.
57. Vilken radiostation lyssnade du på senast?
Lyssnar inte så mycket på radio. Rix-FM kanske?
58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?
Inköpslistan för veckohandeln.
59. När var du i kyrkan senast?
Min mors begravning, tror jag.
60. Vilka personer utmanar du?
Jag bespar dem jag känner detta som en generös present.
Glad Midsommar!
1. Hur gammal är du om fem år?
34 år (ugh).
2. Vem var den sista du träffade?
Märklig fråga. Träffar folk gör man ju hela tiden. Nästa!
3. Hur lång är du?
188 cm.
4. Vilken var den senaste film du sett?
Matrix Reloaded
5. Vem ringde du senast?
Ringer inte folk så ofta nuförtiden. Nån kundtjänst, kanske?
6. Hur löd ditt senaste sms och till vem?
"O...kay. Thanks?" till Björn som svar på ett annat SMS.
7. Vad är dagens planer?
Fira Midsommar i Tvärskog.
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms?
För kortare ärenden: SMS. För mer invecklade saker: ringa.
9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda?
De var gifta fram tills att min mor dog för 5 år sen.
10. När såg du senast din mamma?
Se ovan.
11. Vilken ögonfärg har du?
Gröna.
12. När vaknade du idag?
09.00. Sen slumrade jag i en kvart till.
13. Har du någon gång hittat en katt?
Visst.
14. Vilken är din favoritplats?
Soffan i vardagsrummet. Där har man det som mysigast.
15. Vilken plats föredrar du minst?
Ehm... Iraks öken under vapeneld? Nä, jag vet inte.
16. Var tror du att du befinner dig om tio år?
Vem vet? Förhoppningsvis någonstans där jag har ett bra jobb, och kanske familj.
17. Vad skrämde dig som barn?
Jag var som barn tämligen orädd, även om det var en kortare period då jag var hundrädd.
18. Vem fick dig att skratta senast?
Kan inte säga riktigt. Jag skrattar rätt ofta.
19. Är du för ung för att äga vinylskivor?
Nä, jag har ett par. Jag saknar dock något att spela dem på.
20. Har du stationär eller bärbar dator?
Varför inte BÅDE OCH?
21. Sover du med eller utan kläder på dig?
Utan. Kläder knölar sig bara när man sover.
22. Hur många kuddar har du i sängen?
1.
23. Hur många landskap har du bott i?
Svenska landskap? Två, antar jag.
24. Har du någon gång spytt på fyllan?
Har väl hänt. Fast det var länge sen sist.
25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?
Oftast går jag med strumpor hemma, om det inte är väldigt varmt.
26. Är du social?
Bara med folk jag känner. I övrigt försöker jag bara vara artig.
27. Vilken är din favoritglass?
Varierar. Chokladglass brukar vara högt i kurs, dock.
28. Vad skulle du göra om du vann en miljon?
Unna mig ett par presenter och sedan lägga resten på vettiga saker och hushållet.
29. Tycker du om kinamat?
Mums!
30. Tycker du om kaffe?
Mums mums!
31. Vad dricker du till frukost?
Se fråga 30.
32. Sover du på någon särskild sida?
Nä, jag vänder mig fram och tillbaka när ena sidan börjar kännas "platt".
33. Kan du spela poker?
Javisst. Jag är hyfsad på det. Jag föredrar Texas Hold'em.
34. Tycker du om att mysa?
Det är väl mysigt? :)
35. Är du en beroendemänniska?
Ganska så, bland annat kaffe och Internet.
36. Känner du någon med samma födelsedag som din?
Nä.
37. Vill du ha barn?
Det är väl möjligt att det ligger i mina långsiktiga framtidsplaner.
38. Kan du några andra språk än svenska?
Engelska är mitt andra modersmål.
39. Har du någonsin åkt ambulans?
Nä.
40. Föredrar du havet eller en pool?
Pool, såvida det inte är en riktigt vit sandstrand.
41. Vad spenderar du helst pengar på?
Spel av digitala och analoga slag.
42. Äger du dyra smycken?
Nä.
43. Har du någon gång testat narkotika?
Nä.
44. Vad var det senaste du stoppade i munnen?
En banan.
45. Vem är den roligaste människan du känner?
Eddie Izzard. Fast jag "känner" ju inte honom personligen... Räknar man personliga kontakter blir det nog Basse.
46. Välj ett ärr på din kropp?
Ärret i pannan jag fick av att trilla ned för en trappa när jag var två år.
47. Vad har du för ringsignal?
Ledmotivet till Battlefield: Heroes.
48. Har du kvar klädesplagg sen du var liten?
Nä.
49. Flirtar du mycket?
Nä.
50. Vart togs din profilbild för din blogg?
På en båt när vi var på Korfu.
51. Kan du byta olja på bilen?
Med handledning skulle det säkert gå.
52. Har du fått fortkörningsböter?
Jag har bara haft körkortet i ett par månader, så jag har (lyckligtvis) inte hunnit det.
53. Vilken var den senaste bok du läste?
Stardust av Neil Gaiman.
54. Läser du dagstidningen?
Bara på nätet.
55. Prenumererar du på någon veckotidning?
Nä.
56. Dansar du i bilen?
Nä.
57. Vilken radiostation lyssnade du på senast?
Lyssnar inte så mycket på radio. Rix-FM kanske?
58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?
Inköpslistan för veckohandeln.
59. När var du i kyrkan senast?
Min mors begravning, tror jag.
60. Vilka personer utmanar du?
Jag bespar dem jag känner detta som en generös present.
Glad Midsommar!
måndag, juni 15, 2009
Polisprioriteringar
Det verkar som om det har tillsats en extrastyrka på 15 poliser som på heltid ska jaga den stora samhällsfaran som utgörs av fildelare. Som jämförelse kan nämnas att Gruppen mot sexuella övergrepp mot barn och barnpornografi består av 5 poliser. Samtidigt saknas resurser över hela landet för att utreda bland annat våld, våldtäkt, inbrott och försvunna barn.
Den nuvarande regeringen fortsätter att göra sig alltmer oväljbara.
Den nuvarande regeringen fortsätter att göra sig alltmer oväljbara.
onsdag, juni 10, 2009
Så här efter valet
Så var valet till EP färdigt för den här gången. Nu är det väl inte så mycket till paus innan vi bombarderas med nya kampanjer inför riksdagsvalet, men tills dess kan man reflektera lite över resultatet.
Personligen är jag rätt så nöjd. Folkpartiet, som jag länge haft som "mitt" parti, gjorde mycket bra ifrån sig, och Piratpartiet, som jag småhejat på lite nu på sistone, klarade sig in med över 7%. Samtidigt backade Vänstern rejält, Junilistan åkte ut, Sverigedemokraterna klarade sig inte in, och Allianspartierna blev större än dem Rödgröna. Mycket bättre resultat kan man inte be om.
Nu börjar dessutom personrösterna bli färdigräknade, vilket också är lite intressant. Det som främst står ut är att Alf Svensson petat Ella Bohlin från Kristdemokraternas enda mandat. Detta torde egentligen vara ett rätt så väntat resultat med tanke på Alfs popularitet, och jag vet egentligen inte vad exakt partiledningen väntade sig när de gjorde listorna. Jag är i alla fall rätt glad att de som röstade inte accepterade fifflet med valsedlarna. Så går det helt enkelt när man struntar i vad gräsrötterna tycker. (Sen att vi slipper kreationisten Bohlin som EP-ledamot är inte helt fel heller.) En liknande protest ser vi i Moderaterna och Anna Maria Corazza Bildt. Demokrati!
Nu blir det intressant att se om Piratpartiet faktiskt lyckas åstadkomma någonting i EP, eller om det bara blir Junilistan all over again.
Personligen är jag rätt så nöjd. Folkpartiet, som jag länge haft som "mitt" parti, gjorde mycket bra ifrån sig, och Piratpartiet, som jag småhejat på lite nu på sistone, klarade sig in med över 7%. Samtidigt backade Vänstern rejält, Junilistan åkte ut, Sverigedemokraterna klarade sig inte in, och Allianspartierna blev större än dem Rödgröna. Mycket bättre resultat kan man inte be om.
Nu börjar dessutom personrösterna bli färdigräknade, vilket också är lite intressant. Det som främst står ut är att Alf Svensson petat Ella Bohlin från Kristdemokraternas enda mandat. Detta torde egentligen vara ett rätt så väntat resultat med tanke på Alfs popularitet, och jag vet egentligen inte vad exakt partiledningen väntade sig när de gjorde listorna. Jag är i alla fall rätt glad att de som röstade inte accepterade fifflet med valsedlarna. Så går det helt enkelt när man struntar i vad gräsrötterna tycker. (Sen att vi slipper kreationisten Bohlin som EP-ledamot är inte helt fel heller.) En liknande protest ser vi i Moderaterna och Anna Maria Corazza Bildt. Demokrati!
Nu blir det intressant att se om Piratpartiet faktiskt lyckas åstadkomma någonting i EP, eller om det bara blir Junilistan all over again.
fredag, juni 05, 2009
Nypartier och gammelmedia
Aftonbladet har enligt finaste journalistiska etiken bedrivit en tämligen desparat smutskastningskampanj mot Piratpartiet dem senaste dagarna. Med Lena Mellin i spetsen konstaterar de att partiet, trots att det är "osynligt", verkar bestå av PR-genier som "lurar" folk att rösta på dem. Anna Troberg har tagit isär artiklarna tämligen effektivt, så det slipper jag, men det är intressant hur en hel tidning kan få mental härdsmälta så fort det är ett fenomen de inte begriper sig på. Då måste det ju vara väljarna som låter det bedras. Deras tafatta försök verkar dock vara tämligen genomskinliga, eftersom partiet går framåt ändå. Det blir intressant att se hur det artar sig på söndag.
måndag, maj 25, 2009
Min EU-röst?
I fredags var jag nere i Stadsbiblioteket och förtidsröstade. Vad jag röstade på låter jag förbli hemligt, men av nyfikenhet gjorde jag idag DN:s EU-test bara för att se vad för svar jag får. Detta blev resultatet:
Ojsan.
Ojsan.
torsdag, maj 21, 2009
Röstningshysteri
Det är snart valdag till Europaparlamentet, och förtidsröstningen är redan igång. Det har pratats mycket om det väntade låga valdeltagandet och hur det är vår "demokratiska plikt" att rösta. Själv har jag svårt att förstå denna logik.
Politiken i EU är ganska väsentligt annorlunda än politiken här hemma, och det kan vara svårt för gemene man att sätta sig in i olika partiers EU-politik. Ingerö påpekar också hur tämligen få svenska ledamöter röstar som de lär.
Resultatet av röstningshetsen är att folk röstar slentrianmässigt på "det egna" partiet utan att veta om de ens får någon som egentligen företräder deras åsikter. Det är i mina ögon betydligt sämre än lågt valdeltagande.
Jag tänker rösta i valet, men jag har förståelse för dem som inte har tid eller ork att sätta sig in i frågorna och därför väljer att avstå.
Politiken i EU är ganska väsentligt annorlunda än politiken här hemma, och det kan vara svårt för gemene man att sätta sig in i olika partiers EU-politik. Ingerö påpekar också hur tämligen få svenska ledamöter röstar som de lär.
Resultatet av röstningshetsen är att folk röstar slentrianmässigt på "det egna" partiet utan att veta om de ens får någon som egentligen företräder deras åsikter. Det är i mina ögon betydligt sämre än lågt valdeltagande.
Jag tänker rösta i valet, men jag har förståelse för dem som inte har tid eller ork att sätta sig in i frågorna och därför väljer att avstå.
söndag, maj 17, 2009
Grattis Norge!
Vill passa på att gratta vårt kära grannland till sin storvinst. Vilket sätt att fira 17:e maj på! Rätt låt vann, enligt mig. Resten av topp 5 hade jag inget till övers för, men jag var glad att se åtminstone Estland och Bosnien-Herzogovina rätt högt upp.
Min gissning på 10:e plats för Sverige visade sig vara väl optimistiskt, men jag får väl skylla på att ljudkvalitén i Moskva var betydligt sämre än den i Globen som jag baserade min gissning på. Bättre lycka nästa gång!
Min gissning på 10:e plats för Sverige visade sig vara väl optimistiskt, men jag får väl skylla på att ljudkvalitén i Moskva var betydligt sämre än den i Globen som jag baserade min gissning på. Bättre lycka nästa gång!
tisdag, maj 12, 2009
Aftonbabbel
Hittade ett par "guldklimpar" (läs: gödselstackar) på Aftonbladet idag, som verkligen belyser den journalistiska kompetensen och integriteten.
Först, ett trevligt test för att hjälpa vilsna väljare att bestämma sig för vilket parti de borde rösta på i EP-valet. De resultat man kan få från frågorna är dem 7 riksdagspartierna samt junilistan. Man kanske kan förstå att de bara tagit med partier som redan har mandat, tills man ser att i det ursprungliga testet (AB har inte gjort testet själva utan bara betalat för att ha sitt namn på det) finns PP, FI, och SD med. De har alltså aktivt jobbat för att ta bort dessa alternativ ur testet. Det luktar verkligen illa dold politisk censur.
Den andra läckerbiten jag såg idag handlade om det senaste "larmet" om fetma från frukt. (Jag tänker inte uttala mig definitivt om larmets sanning, utan nöjer mig med att konstatera att frukter mycket riktigt innehåller fruktos, men att denna mängd är mindre än den i t ex läsk, och att jag nog tror att ett äpple är väsentligt nyttigare än en kaffebulle till fikat.)
För att kasta ljus (hmm) på ämnet har AB idag publicerat en debattartikel av en författare, som gjort sig känd som förespråkare av LCHF-dieten. Opartiskt och bra, måste man konstatera. Författaren visar sin insikt i den vetenskapliga processen med citat som denna:
"Är mättat fett så farligt ska det inte behöva vägas ihop tusentals studier. Det borde räcka med en."
Det verkar vara ett tämligen svårfattat begrepp att vetenskapen inte är svart eller vitt. Vetenskapliga studier producerar endast data utifrån den metod som användes. Eftersom varje enskild studie brukar vara väldigt begränsad i sina betingelser krävs det många rapporter för att kunna styrka att en viss tes är korrekt. Jag gillar också hur han kräver att Livsmedelsverket ska visa bevis på att frukt inte är fettbildande...
Jag vet inte vad för kriterier AB använder för att publicera debattartiklar, men man tycker att i en sån här fråga vore det bättre med en som faktiskt sysslar med vetenskaplig forskning och inte en författare som försöker propagera för sin egen dietmetod.
Uppdatering: Det verkar som om AB svarat på kritiken. Nu har de visst "lagt till" dem andra partierna. Deras förklaring: "Vår policy har varit att begränsa testet till de partier som redan sitter i riksdagen eller EU-parlamentet. Utifrån denna princip beställde vi också årets test." Det klingar dock lite falskt med tanke på att det ursprungliga testet faktiskt innehöll partierna till att börja med.
Först, ett trevligt test för att hjälpa vilsna väljare att bestämma sig för vilket parti de borde rösta på i EP-valet. De resultat man kan få från frågorna är dem 7 riksdagspartierna samt junilistan. Man kanske kan förstå att de bara tagit med partier som redan har mandat, tills man ser att i det ursprungliga testet (AB har inte gjort testet själva utan bara betalat för att ha sitt namn på det) finns PP, FI, och SD med. De har alltså aktivt jobbat för att ta bort dessa alternativ ur testet. Det luktar verkligen illa dold politisk censur.
Den andra läckerbiten jag såg idag handlade om det senaste "larmet" om fetma från frukt. (Jag tänker inte uttala mig definitivt om larmets sanning, utan nöjer mig med att konstatera att frukter mycket riktigt innehåller fruktos, men att denna mängd är mindre än den i t ex läsk, och att jag nog tror att ett äpple är väsentligt nyttigare än en kaffebulle till fikat.)
För att kasta ljus (hmm) på ämnet har AB idag publicerat en debattartikel av en författare, som gjort sig känd som förespråkare av LCHF-dieten. Opartiskt och bra, måste man konstatera. Författaren visar sin insikt i den vetenskapliga processen med citat som denna:
"Är mättat fett så farligt ska det inte behöva vägas ihop tusentals studier. Det borde räcka med en."
Det verkar vara ett tämligen svårfattat begrepp att vetenskapen inte är svart eller vitt. Vetenskapliga studier producerar endast data utifrån den metod som användes. Eftersom varje enskild studie brukar vara väldigt begränsad i sina betingelser krävs det många rapporter för att kunna styrka att en viss tes är korrekt. Jag gillar också hur han kräver att Livsmedelsverket ska visa bevis på att frukt inte är fettbildande...
Jag vet inte vad för kriterier AB använder för att publicera debattartiklar, men man tycker att i en sån här fråga vore det bättre med en som faktiskt sysslar med vetenskaplig forskning och inte en författare som försöker propagera för sin egen dietmetod.
Uppdatering: Det verkar som om AB svarat på kritiken. Nu har de visst "lagt till" dem andra partierna. Deras förklaring: "Vår policy har varit att begränsa testet till de partier som redan sitter i riksdagen eller EU-parlamentet. Utifrån denna princip beställde vi också årets test." Det klingar dock lite falskt med tanke på att det ursprungliga testet faktiskt innehöll partierna till att börja med.
tisdag, april 28, 2009
ESC 2009 - Första intryck
Eurovision Song Contest hägrar i horisonten med all sin svulstighet. Redan har SVT börjat sända sina traditionsenliga låtgenomgångar med kommentarer från en panel "experter" (man kan ju tycka att åtminstone Perelli redan bevisat att hon inte har så mycket koll på vad som funkar i tävlingen). Jag har bara hört några av låtarna än så länge, men har redan fastnat för några favoriter:
Schweiz: The Highest Heights av Lovebugs. En härlig låt som man kan lyssna på om och om igen. Den har antagligen inte så stora vinstchanser, men det har sällan de bästa låtarna.
Vitryssland: Eyes That Never Lie av Petr Elfimov. Härligt rockig.
Norge: Fairytale av Alexander Rybak. Härlig musik och känsla, och en svårförglömlig melodi.
Tjeckien: Gipsy.cz av Aven Romale. Okej, inte direkt någon favorit, men det verkar uppfylla årets "flumkvot" och är i det avseendet ganska skoj. GO SUPER GYPSY!
Schweiz: The Highest Heights av Lovebugs. En härlig låt som man kan lyssna på om och om igen. Den har antagligen inte så stora vinstchanser, men det har sällan de bästa låtarna.
Vitryssland: Eyes That Never Lie av Petr Elfimov. Härligt rockig.
Norge: Fairytale av Alexander Rybak. Härlig musik och känsla, och en svårförglömlig melodi.
Tjeckien: Gipsy.cz av Aven Romale. Okej, inte direkt någon favorit, men det verkar uppfylla årets "flumkvot" och är i det avseendet ganska skoj. GO SUPER GYPSY!
torsdag, april 23, 2009
Socialistsverige!
Alltid opartiska och sakliga (*host*) Fox News har på sistone "varnat" för att USA under Obamas ledning håller på att bli Sverige, dvs hopplösa socialister. The Daily Show har tagit detta på största allvar och skickade sin korrespondent Wyatt Cenak till Sverige för att se just hur jävligt vi har det i vårt lilla socialistland:
För övrigt: Grattis på födelsedagen, ma chérie!
| The Daily Show With Jon Stewart | M - Th 11p / 10c | |||
| The Stockholm Syndrome | ||||
| ||||
| The Daily Show With Jon Stewart | M - Th 11p / 10c | |||
| The Stockholm Syndrome Pt. 2 | ||||
| ||||
För övrigt: Grattis på födelsedagen, ma chérie!
fredag, april 10, 2009
Glad påsk!
Det har varit glest mellan blogginläggen, mest för att jag inte känt att jag haft så mycket jag vill säga. Det har jag fortfarande inte, så här får ni en video med en gullig valp i stället:
Glad påsk!
Glad påsk!
lördag, mars 28, 2009
Tales of Arkham
Eftersom jag gillar spelet Arkham Horror långt mer än jag får tillfälle att spela det med andra är jag tacksam över att det är fullt spelbart även när man är själv. Man kan styra flera karaktärer samtidigt, och eftersom alla ändå har ett gemensamt mål behövs inga särskilda regeländringar. Detta är något jag ibland roar mig med under en eftermiddag, och så blev det igår.
Det var en ganska rolig match mot den allseende Yibb-Tstll. Mina karaktärer var Harvey Walters, universitetsprofessor, gatungen Wendy Adams, scenmagikern Dexter Drake och soldaten Mark Harrigan. Den var ganska inspirerande för mitt författarsinne så jag skrev en liten sessionsrapport sedd ur soldatens synvinkel.
Den som känner för det kan läsa den på BoardGameGeek.
Det var en ganska rolig match mot den allseende Yibb-Tstll. Mina karaktärer var Harvey Walters, universitetsprofessor, gatungen Wendy Adams, scenmagikern Dexter Drake och soldaten Mark Harrigan. Den var ganska inspirerande för mitt författarsinne så jag skrev en liten sessionsrapport sedd ur soldatens synvinkel.
Den som känner för det kan läsa den på BoardGameGeek.
onsdag, mars 25, 2009
Klimatonani
Nu i helgen är det återigen dags för det högt hajpade "Earth Hour". Alla ska visst släcka ner sina lampor under en timme för miljöns skull. Personligen har jag fortfarande mycket svårt att se exakt vad meningen är. Även om alla följde detta skulle inverkan på miljön att vara i princip försumbar (något jag visst inte är ensam om att tycka. Det är bara, så vitt jag kan se, en symbolisk handling som får folk att må bättre om sig själva. I stället för att göra något substansiellt för att gagna miljön ska man bara sitta i mörkret under en timme för att skänka njutning åt sitt eget samvete.
Jag måste bara fråga: Vad har den här enorma reklamkampanjen kostat egentligen? Vad hade man kunnat göra med dem pengarna i stället? Forskning? Satsningar i utvecklingsländer? Nej, i stället satsar man på att ge folk sinnlig tillfredställelse för en liten stund, så att de slipper tänka på det sen.
Inte undra på att klimatet är hotat.
Jag måste bara fråga: Vad har den här enorma reklamkampanjen kostat egentligen? Vad hade man kunnat göra med dem pengarna i stället? Forskning? Satsningar i utvecklingsländer? Nej, i stället satsar man på att ge folk sinnlig tillfredställelse för en liten stund, så att de slipper tänka på det sen.
Inte undra på att klimatet är hotat.
torsdag, mars 19, 2009
Brädspelsfokus: Arkham Horror
Tidigare lovade jag ett stort inlägg, och det kommer nu, om ett stort spel: Arkham Horror.
Och stort är det. Stort bräde, många kort, många bits, många regler. Jag äger dessutom två expansions till spelet (Dunwich Horror och Kingsport Horror) vilket ökar spelets omfattning signifikant. En enda spelsession tar 4-6 timmar, och av den anledningen är det inte alltför ofta spelet kommer fram. På sistone har det blivit ett slags tradition att dra fram det helgen då vi firar min födelsedag, och så var det i år också.
"It was a terrible, indescribable thing vaster than any subway train" -H. P. Lovecraft
Så vad handlar detta gigantspel om? Arkham Horror är ett kooperativt spel (antingen vinner spelarna eller så vinner spelet) som är fokuserat på berättelserna skrivna och inspirerade av H. P. Lovecraft. Uråldriga mäktiga varelser vars existens vi vanliga dödliga inte kan hoppas begripa oss på hotar att vakna och förinta världen. Den mest kända av dessa varelser är Cthulhu, men det finns en stor uppsättning av dem som alla varierar stort i krafter och hiskelighet. De enda som kan stå emot dessa fruktansvärda vidunder är en handfull "Inverstigators", vanliga personer som på ett eller annat sätt kommit i kontakt med den övernaturliga värld som ligger dold under ytan.
"That is not dead which can eternal lie.
And with strange aeons even death may die."
Varje spelare spelar alltså en av dessa Investigators. Varje karaktär har olika styrkor och svagheter, har olika föremål från start och har var sin "specialförmåga" som är unikt för just dem. Alla har dock samma 8 egenskaper, även om de har olika värden i dessa. Stamina och Sanity beskriver karaktärens fysiska och mentala hälsa, som båda kan sjunka om de skadas eller upplever fasansfulla saker. Sjunker någon av dessa till noll blir man utslagen eller galen. Fight och Will beskriver deras fysiska och mentala styrka (används oftast i kamp mot monster), Speed och Sneak anger deras förmåga att ta sig fram snabbt respektivt smyga förbi monster, och Lore och Luck är ett mått på deras insikter i det övernaturliga samt deras turfaktor.
"Never mix up with secret and ultimate horror, young man, if you value your immortal soul."
Som synes i min beskrivning och bilden ovan är egenskaperna angivna i par. Detta beror på att man inför varje spelrunda måste bestämma vilka värden man ska ha, med små markörer som man lägger på spelbrickan. Eftersom man måste sänka det ena för att höja det andra är det en konstant avvägning av vad man kan tänkas behöva inför kommande händelser.
Det värde som man har i varje egenskap avgör hur många tärningar man får kasta när man ska se om man lyckas när man använder dem. En femma eller sexa på någon av tärningarna innebär (oftast) att man lyckas. Detta gör att man kan extrem otur och inte lyckas med en enda tärning oavsett hur högt värde man har. Det finns vissa specialförmågor som kan hjälpa en, men för det mesta är man väldigt utsatt om tärningarna bestämmer sig för att vara omedgörliga. Detta är dock väl passande i spelets atmosfär av hopplöshet och kaos.
Till sin hjälp har karaktärerna dessutom en rejäl uppsättning med olika vapen, föremål, besvärjelser, allierade och annat som gör livet lite enklare. Att få tag på bra föremål är ytterligare ett slumpmoment i spelet som kan vara avgörande, då pengar som man köper saker med är tämligen begränsat. Man måste dessutom vara varierad; det finns exempelvis monster som är immuna mot "mundana" vapen och bara kan skadas av magiska föremål och besvärjelser, samt tvärtom. Man behöver också anpassa sig efter karaktären man spelar, så att man inte samlar en massa besvärjelser när man inte är särskilt bra på att använda dem.
"It was astonishing the number of useless things people found to do."
Så hur går spelet till då? Inför varje spel dras det en "Ancient One" som är den som för tillfället hotar att sluka världen. Varje spelare spenderar sin tur med att förflytta sig till olika delar av Arkham (och undvika eller slåss mot monster som kanske stryker omkring i gatorna) och ha "Encounters" vid något av dem många ställen som finns att undersöka. Dessa händelser kan vara bra eller dåliga, ofta beroende på om man lyckas med ett visst färdighetsslag. Man samlar även på sig "Clues" i Arkham, små markörer som man kan använda i krissituationer för att öka på sina chanser att klara ett visst slag, eller som används till att försegla portar, något som ofta behövs för att vinna spelet.
Efter varje turrunda dras det nämligen ett Mythos-kort, som (oftast) öppnar en port till en annan värld någonstans i Arkham, samtidigt som ett eller flera monster dyker upp. Dessutom har varje kort en särskild händelse som återigen kan vara bra eller dåligt. Ju fler portar som öppnas desto närmare kommer gudens uppvaknande. För att stänga portar måste karaktärerna kasta sig in i dem och utforska den främmande världen, för att sedan återvända. Har man väl stängt porten kan man sedan använda 5 Clues för att Försegla den stället så att fler portar inte kan öppnas där. Har spelarna förseglat 6 ställen vinner de spelet. Men eftersom en ny port öppnas varje runda och det tar 2-3 turer att utforska andra världar krävs det en del samspel mellan spelarna så att det inte ska bli för många öppna samtidigt.
"Searchers after horror haunt strange, far places."
Skulle spelarna mot förmodan förhindra gudens uppvaknande återstår bara att bekämpa den direkt med dem medel man samlat på sig under spelets gång. Detta brukar vara tämligen svårt (varierar beroende på guden), och ska väl egentligen bara ses som en sista utväg. Besegras guden vinner alla, annars förlorar alla.
Det är väl spelet i ett nötskal. Det finns en hel drös med regler som inte nämnts här, både i grundspelet och i dem expansions jag har. Det finns mycket att göra i spelet och inte överdrivet många rundor att göra det på. Därför gäller det att prioritera sin tid och sina resurser väl och hoppas på en del tur med tärningarna. Spelet drar rätt ofta ut på tiden rejält vilket är avskräckande för många och gör att det kanske inte dras fram så ofta, men för min del är det ett härligt sätt att spendera en halv dag på.
"Yum yum!" -Cthulhoo
Och stort är det. Stort bräde, många kort, många bits, många regler. Jag äger dessutom två expansions till spelet (Dunwich Horror och Kingsport Horror) vilket ökar spelets omfattning signifikant. En enda spelsession tar 4-6 timmar, och av den anledningen är det inte alltför ofta spelet kommer fram. På sistone har det blivit ett slags tradition att dra fram det helgen då vi firar min födelsedag, och så var det i år också.
"It was a terrible, indescribable thing vaster than any subway train" -H. P. Lovecraft
Så vad handlar detta gigantspel om? Arkham Horror är ett kooperativt spel (antingen vinner spelarna eller så vinner spelet) som är fokuserat på berättelserna skrivna och inspirerade av H. P. Lovecraft. Uråldriga mäktiga varelser vars existens vi vanliga dödliga inte kan hoppas begripa oss på hotar att vakna och förinta världen. Den mest kända av dessa varelser är Cthulhu, men det finns en stor uppsättning av dem som alla varierar stort i krafter och hiskelighet. De enda som kan stå emot dessa fruktansvärda vidunder är en handfull "Inverstigators", vanliga personer som på ett eller annat sätt kommit i kontakt med den övernaturliga värld som ligger dold under ytan.
"That is not dead which can eternal lie.
And with strange aeons even death may die."
Varje spelare spelar alltså en av dessa Investigators. Varje karaktär har olika styrkor och svagheter, har olika föremål från start och har var sin "specialförmåga" som är unikt för just dem. Alla har dock samma 8 egenskaper, även om de har olika värden i dessa. Stamina och Sanity beskriver karaktärens fysiska och mentala hälsa, som båda kan sjunka om de skadas eller upplever fasansfulla saker. Sjunker någon av dessa till noll blir man utslagen eller galen. Fight och Will beskriver deras fysiska och mentala styrka (används oftast i kamp mot monster), Speed och Sneak anger deras förmåga att ta sig fram snabbt respektivt smyga förbi monster, och Lore och Luck är ett mått på deras insikter i det övernaturliga samt deras turfaktor.
"Never mix up with secret and ultimate horror, young man, if you value your immortal soul."
Som synes i min beskrivning och bilden ovan är egenskaperna angivna i par. Detta beror på att man inför varje spelrunda måste bestämma vilka värden man ska ha, med små markörer som man lägger på spelbrickan. Eftersom man måste sänka det ena för att höja det andra är det en konstant avvägning av vad man kan tänkas behöva inför kommande händelser.
Det värde som man har i varje egenskap avgör hur många tärningar man får kasta när man ska se om man lyckas när man använder dem. En femma eller sexa på någon av tärningarna innebär (oftast) att man lyckas. Detta gör att man kan extrem otur och inte lyckas med en enda tärning oavsett hur högt värde man har. Det finns vissa specialförmågor som kan hjälpa en, men för det mesta är man väldigt utsatt om tärningarna bestämmer sig för att vara omedgörliga. Detta är dock väl passande i spelets atmosfär av hopplöshet och kaos.
Till sin hjälp har karaktärerna dessutom en rejäl uppsättning med olika vapen, föremål, besvärjelser, allierade och annat som gör livet lite enklare. Att få tag på bra föremål är ytterligare ett slumpmoment i spelet som kan vara avgörande, då pengar som man köper saker med är tämligen begränsat. Man måste dessutom vara varierad; det finns exempelvis monster som är immuna mot "mundana" vapen och bara kan skadas av magiska föremål och besvärjelser, samt tvärtom. Man behöver också anpassa sig efter karaktären man spelar, så att man inte samlar en massa besvärjelser när man inte är särskilt bra på att använda dem.
"It was astonishing the number of useless things people found to do."
Så hur går spelet till då? Inför varje spel dras det en "Ancient One" som är den som för tillfället hotar att sluka världen. Varje spelare spenderar sin tur med att förflytta sig till olika delar av Arkham (och undvika eller slåss mot monster som kanske stryker omkring i gatorna) och ha "Encounters" vid något av dem många ställen som finns att undersöka. Dessa händelser kan vara bra eller dåliga, ofta beroende på om man lyckas med ett visst färdighetsslag. Man samlar även på sig "Clues" i Arkham, små markörer som man kan använda i krissituationer för att öka på sina chanser att klara ett visst slag, eller som används till att försegla portar, något som ofta behövs för att vinna spelet.
Efter varje turrunda dras det nämligen ett Mythos-kort, som (oftast) öppnar en port till en annan värld någonstans i Arkham, samtidigt som ett eller flera monster dyker upp. Dessutom har varje kort en särskild händelse som återigen kan vara bra eller dåligt. Ju fler portar som öppnas desto närmare kommer gudens uppvaknande. För att stänga portar måste karaktärerna kasta sig in i dem och utforska den främmande världen, för att sedan återvända. Har man väl stängt porten kan man sedan använda 5 Clues för att Försegla den stället så att fler portar inte kan öppnas där. Har spelarna förseglat 6 ställen vinner de spelet. Men eftersom en ny port öppnas varje runda och det tar 2-3 turer att utforska andra världar krävs det en del samspel mellan spelarna så att det inte ska bli för många öppna samtidigt.
"Searchers after horror haunt strange, far places."
Skulle spelarna mot förmodan förhindra gudens uppvaknande återstår bara att bekämpa den direkt med dem medel man samlat på sig under spelets gång. Detta brukar vara tämligen svårt (varierar beroende på guden), och ska väl egentligen bara ses som en sista utväg. Besegras guden vinner alla, annars förlorar alla.
Det är väl spelet i ett nötskal. Det finns en hel drös med regler som inte nämnts här, både i grundspelet och i dem expansions jag har. Det finns mycket att göra i spelet och inte överdrivet många rundor att göra det på. Därför gäller det att prioritera sin tid och sina resurser väl och hoppas på en del tur med tärningarna. Spelet drar rätt ofta ut på tiden rejält vilket är avskräckande för många och gör att det kanske inte dras fram så ofta, men för min del är det ett härligt sätt att spendera en halv dag på.
"Yum yum!" -Cthulhoo
söndag, mars 15, 2009
Kort om Melodifestivalen
Se där. Folket fick faktiskt bestämma för en gångs skull. Stackars Måns. Hans såg så nöjd ut efter jurygruppernas uppvisning i total smaklöshet och ömdemesbrist.
Vann rätt låt då? Nja, blir mitt svar. Det fanns inte några riktiga höjdare att välja från överlag, men den här var väl bland dem bättre. (För referensen gillade jag personligen Ugglas och EMD bättre.) Jag är lite osäker på hur låten kommer att klara det i ESC, med tanke på hur halvoperalåtar brukar klara sig där. Det bästa exemplet som dyker upp i huvudet är Sloveniens Cvet z juga från 2007, en i min mening bättre låt som dock inte blev bättre än 15:e. Men vi får se. Jag tror att den klarar sig bättre än Perelli i alla fall. I så fall får vi det äntligen bekräftat att juryn inte vet vad den sysslar med och borde bara överlåta hela bestämmandet till folket.
Min officiella gissning på placering i ESC: 10:e plats.
Den nya internationella juryn, som bara gav 1 poäng till La Voix, visade sig f ö vara precis lika meningslös som alla misstänkte att den skulle vara.
Vann rätt låt då? Nja, blir mitt svar. Det fanns inte några riktiga höjdare att välja från överlag, men den här var väl bland dem bättre. (För referensen gillade jag personligen Ugglas och EMD bättre.) Jag är lite osäker på hur låten kommer att klara det i ESC, med tanke på hur halvoperalåtar brukar klara sig där. Det bästa exemplet som dyker upp i huvudet är Sloveniens Cvet z juga från 2007, en i min mening bättre låt som dock inte blev bättre än 15:e. Men vi får se. Jag tror att den klarar sig bättre än Perelli i alla fall. I så fall får vi det äntligen bekräftat att juryn inte vet vad den sysslar med och borde bara överlåta hela bestämmandet till folket.
Min officiella gissning på placering i ESC: 10:e plats.
Den nya internationella juryn, som bara gav 1 poäng till La Voix, visade sig f ö vara precis lika meningslös som alla misstänkte att den skulle vara.
onsdag, mars 11, 2009
Uppkörning
Idag var det uppkörning för min del.
...
.
.
.
.
Det kunde väl ha gått bättre...
...
.
>_>
<_<
...men godkänt blev det i alla fall.
^-^
...
.
.
.
.
Det kunde väl ha gått bättre...
...
.
>_>
<_<
...men godkänt blev det i alla fall.
^-^
måndag, mars 09, 2009
Teorin avklarad
Det har visst gått ett litet tag sen det senaste inlägget. Det får jag kompensera med ett litet längre inlägg inom kort. Först ville jag bara nämna att jag idag gjorde kunskapsprovet till körkortet. Det gick utan problem (3 fel), fast fotograferingen kändes inte riktigt bra. Man kan säga att min typiska utstrålning som den brukar vara klockan 8 på morgonen fångades perfekt, och det är ingen bra sak... >_<
Uppkörningen är nu på onsdag. Det momentet känns betydligt mer nervöst för min del. Det är bara att hoppas på det bästa!
Uppkörningen är nu på onsdag. Det momentet känns betydligt mer nervöst för min del. Det är bara att hoppas på det bästa!
onsdag, februari 25, 2009
Kårobligatoriet
Äntligen har det bestämts att Sveriges högskolestudenter ska få njuta av samma föreningsfrihet som resten av landets befolkning. Kårobligatoriet ska nämligen avskaffas från och med juli nästa år. Grattis säger jag till alla studenter, som nu slipper belasta sin oftast redan ansträngda ekonomi med betalning till en förening man kanske aldrig ens kommer i kontakt med eller har nytta av. Personligen hade jag gärna sett det här beslutet lite tidigare, när jag var student, men det är väl bättre sent än aldrig.
måndag, februari 23, 2009
Told you so
Minns ni hysterin kring Dash-planen för ett tag sen?
Det var verkligen mekanikermissar det handlade om.
Det känns alltid skönt att ha rätt.
Det var verkligen mekanikermissar det handlade om.
Det känns alltid skönt att ha rätt.
fredag, februari 20, 2009
Annonsflum
Det är ju hårda tider. Därför har jag känt mig nödd och tvungen att sälja lite utrymmer här på bloggen för privatannonser:
-------------
Delstat säljes
Fin havsutsikt. Lätt infesterat med översvullna egon. Säljes i befintligt skick. Fråga efter Ah-nuld för info.
Havstomt till salu
Lätt begagnat. Mycket nära vattnet. Kan vara i behov av viss restaureringsarbete. För info rista in namn och nummer på stentavla och sänk ner i Atlanten på 31°15′15″N 24°15′30″W.
Flygplan säljes billigt!
Har vissa kroppsskador. Annars i utmärkt skick. Valhänt idiotpolis medföljer på köpet.
-------------
Och så en annons från vår sponsor:
Maria Juana mjölkprodukter AB - Studiero på flaska!
Glöm ordningsomdömen! Med vår patenterade speciella mjölkblandning i era skolor och hem kommer barnen att bli hur lugna och fogliga som helst! Sprängfylld med nyttiga vitaminer ochhallucinogener kalcium. (Viss aptitökning kan förekomma.)
-------------
Delstat säljes
Fin havsutsikt. Lätt infesterat med översvullna egon. Säljes i befintligt skick. Fråga efter Ah-nuld för info.
Havstomt till salu
Lätt begagnat. Mycket nära vattnet. Kan vara i behov av viss restaureringsarbete. För info rista in namn och nummer på stentavla och sänk ner i Atlanten på 31°15′15″N 24°15′30″W.
Flygplan säljes billigt!
Har vissa kroppsskador. Annars i utmärkt skick. Valhänt idiotpolis medföljer på köpet.
-------------
Och så en annons från vår sponsor:
Maria Juana mjölkprodukter AB - Studiero på flaska!
Glöm ordningsomdömen! Med vår patenterade speciella mjölkblandning i era skolor och hem kommer barnen att bli hur lugna och fogliga som helst! Sprängfylld med nyttiga vitaminer och
torsdag, februari 19, 2009
Skamlös reklam
Jag fick härom dagen syn på en artikel som länkade till Bok-SM, ett arrangenmang av sidan Kapitel 1 där amatörförfattare kan ladda upp sina alster. Jag bestämde mig för att damma av min gamla fantasyberättelse som jag skrev (på engelska) för snart 11 år sen och prova på att ladda upp den. En uppföljare finns, men den har jag ännu inte laddat upp.
Länk till boken finnes här. De som vill kan kolla in den eller t o m ge den en rekommendation (något som dock kräver konto på sidan, som är gratis).
Länk till boken finnes här. De som vill kan kolla in den eller t o m ge den en rekommendation (något som dock kräver konto på sidan, som är gratis).
Björkman vs JK
Hittills ångrar jag inte mitt val om att inte följa Melodifestivalens deltävlingar i år. De låtar jag bitvis hört ger mig inte något direkt sug att höra mer kan man väl säga. Nu har det dessutom börjat storma runt Christer Björkman. Musikern Johan Norberg har nämligen anklagat Björkman för extrem toppstyrning vad gäller juryns arbete. Björkman förnekar givetvis detta, men till och med då blir det fel:
"Melodifestivalens final är ju ett direkt EM-kval, om man ska uttrycka det så. Den låt som vinner ska alltså tävla i ett internationellt sammanhang och att man då påminner juryn om att de faktiskt ska ha den uppgiften att skicka en låt med internationell hitpotential som förhoppningsvis ska kunna vinna Eurovision Song Contest är verkligen inget konstigt. Det är snarare en påminnelse om vad uppgiften är."
Jag som i min naivitet trodde att juryns arbete var att välja den bästa låten, inte den som de tror kommer att lyckas bäst i Eurovision, för det gick ju så bra förra året.
Det har dessutom blivit en polisanmälan, som nu gått vidare till JK om uttagningsprocessen. Svenska folket luras visst om hur uttagningen går till. Man påstår i Melodifestivalen att alla kan bidra med en låt, men i verkligheten har man extremt svårt att få med någon om man inte redan är känd. Man behöver bara kolla på den uttagna låtlistan för att fatta lite misstanke om att detta kanske inte är så långt från sanningen. Om det verkligen är över 3000 inskickade bidrag, hur kommer det sig att det bästa man kunde sålla fram är samma massproducerade skräp från samma gamla schlagerräver som alltid.
Hur mycket av alla anklagelser som är sant får vi väl aldrig veta, men jag hoppas att Björkmans järngrepp över festivalen snart släpper. Då kanske det finns en möjlighet att det kan bli folkets Melodifestival igen...
"Melodifestivalens final är ju ett direkt EM-kval, om man ska uttrycka det så. Den låt som vinner ska alltså tävla i ett internationellt sammanhang och att man då påminner juryn om att de faktiskt ska ha den uppgiften att skicka en låt med internationell hitpotential som förhoppningsvis ska kunna vinna Eurovision Song Contest är verkligen inget konstigt. Det är snarare en påminnelse om vad uppgiften är."
Jag som i min naivitet trodde att juryns arbete var att välja den bästa låten, inte den som de tror kommer att lyckas bäst i Eurovision, för det gick ju så bra förra året.
Det har dessutom blivit en polisanmälan, som nu gått vidare till JK om uttagningsprocessen. Svenska folket luras visst om hur uttagningen går till. Man påstår i Melodifestivalen att alla kan bidra med en låt, men i verkligheten har man extremt svårt att få med någon om man inte redan är känd. Man behöver bara kolla på den uttagna låtlistan för att fatta lite misstanke om att detta kanske inte är så långt från sanningen. Om det verkligen är över 3000 inskickade bidrag, hur kommer det sig att det bästa man kunde sålla fram är samma massproducerade skräp från samma gamla schlagerräver som alltid.
Hur mycket av alla anklagelser som är sant får vi väl aldrig veta, men jag hoppas att Björkmans järngrepp över festivalen snart släpper. Då kanske det finns en möjlighet att det kan bli folkets Melodifestival igen...
onsdag, februari 18, 2009
Ny Simpsons-intro
Efter nästan 20 år har nu långköraren The Simpsons fått en ny uppfräschad intro. Låten och händelseförloppet är i princip detsamma, men animationen är uppdaterad och, än viktigare, man har inkorporerat en stor del av seriens väldiga uppsättning karaktärer. Med tanke på att en del av karaktärerna som syntes i den gamla versionen var döda eller hade annars försvunnit från serien för länge sen är detta en välbehövlig uppdatering.
Det nya introt, komplett med en extralång "couch-gag" för att fira övergången, kan ses här:
Det nya introt, komplett med en extralång "couch-gag" för att fira övergången, kan ses här:
fredag, februari 13, 2009
Movie roundup part 3
Nu är hyrfilmsabonnemanget slut och alla filmer återlämnade, så det är hög tid för den här omgångens sista filmsummering.
Shrek den Tredje
Träsktrollet Shrek får veta att det är han som ska ta över riket när hans svärfar till kung trillar av pinn. För att slippa detta ger sig Shrek ut på äventyr för att hitta någon annan som ska göra det i stället. Denna del följer i princip samma formel som de två tidigare, men levererar ändå en hel del humor. 3/5
No Country for Old Men
Bröderna Coen levererar här en mörk och obehaglig berättelse om en man som blir inblandad i en farlig värld av knark och kallsinniga lönnmördare. Skildringen är tämligen realistisk utan filmklichéer och utan någon egentlig "hjälte". Det enda jag stör mig på är att slutet på något vis känns som om det bara rinner ut i sanden, men det kanske bara är jag. 4,5/5
Priscilla - Öknens Drottning
En australiensisk film om några drag queens som tar en bussresa genom Australiens öken. Det blir en hel del absurda situationer och vitsiga repliker, men filmen genomsyras också av en viss mörker, bland annat homofobin som återfinns lite här och var på landsbygden. 3,5/5
Gudfadern II
Den här filmen behöver egentligen ingen recension. Mästerverket som är Coppolas Gudfadern fortsätter här i andra filmen i trilogin, där vi får följa Michael Corleones liv som ledare över maffiafamiljen. Parallellt med detta förtäljs historien om Vito Corleone, den förra gudfadern, och hans liv och väg till makten. Jag brukar klaga över för långa filmer, men dem här 3+ timmarna är det inget problem att sitta genom. 5/5
Kung Fu Panda
Ännu en Dreamworks film, denna gång med en lat och matglad panda som får veta att han är den "utvalde" som ska bekämpa ondskan. Som vanligt med Dreamworks blir det mycket skratt, och filmen är både välanimerad och välskriven. För en gångs skull tycker jag att den kunde varit lite längre, då sidokaraktärerna gärna kunde ha fått lite mer utveckling. I stället verkar det som om det finns en spinoff-film som förklarar deras bakgrunder, men jag tycker att det känns aningen billigt. Whatever. En bra film, i alla fall. 4/5
Indiana Jones och Kristalldödskallens Rike
Indiana Jones återvänder efter många år till vita duken, men för min del hade de gärna kunnat låta franchisen vila i fred. Filmerna har alltid präglats av dödstrotsande stunts och paranormala fenomen, men i den senaste delen går skaparna alldeles för långt på båda fronterna. Det blir för otroliga saker som Indy mirakulöst klarar sig oskadd från (jag har stor lust att låta "Nuke the fridge" ersätta "Jump the shark" i mitt språkbruk), och det blir till den grad att det aldrig blir någon spänning i filmen eftersom hjältarna känns odödliga på något vis. Storyn är virrig och tämligen absurd, och i allmänhet är filmen ganska dåligt ihopsatt. En skamfläck för serien. 1,5/5
Mumien: Drakkejsarens grav
Ännu en uppföljare. Äventyraren Rick O'Connell och hans fru och son får en gång till bekämpa en mäktig typ som dog för länge sen men återuppväcks (denna gång en kinesisk kejsare) och börjar ställa till ofog. Äventyret är underhållande och roar väl för stunden, fast i slutändan är filmen ganska lättförglömlig. 3/5
Wall-E
Denna Pixarfilm handlar om den lilla roboten Wall-E, som har den eviga uppgiften att städa upp på jorden efter att människorna skräpat ner den så mycket att de blivit tvungna att fly ut i rymden. En dag bryts hans monotona existens av en annan robot som kommit från rymden för att undersöka jorden. Wall-E blir förtjust i nykomlingen och är ovillig att släppa taget när rymdskeppet återvänder för att hämta den. Första delen av den här filmen är en härlig och sprudlande upplevelse av naivitet och upptäckarglädje. Få ord sägs eller behövs, utan det handlar om uttryck och känslor. Den andra halvan fokuserar mer på dem nu väldigt dekadenta människorna, och då tar filmen in på en mer traditionell bana med dialoger och intriger. Jag hade gärna sett mindre av den senare varan, men på det hela taget är det ändå en härlig filmupplevelse. 4,5/5
Hancock
Will Smith spelar här den alkoholiserade superhjälten Hancock, som ingen egentligen tycker om eftersom han förstör halva staden varje gång han haffar en skurk. Lyckligtvis träffar han en PR-agent som hjälper honom med sin image. Efter halva filmen byter plötsligt hela historien spår och går in på en helt annan situation. Denna plötsliga omdirigering av storyn känns aningen abrupt, nästan som om det var två avsnitt av en serie som satt ihop. Överlag är dock filmen hyfsad, varken mer eller mindre. 2,5/5
Det var allt för denna gång. Antagligen går jag med i filmklubben igen när det kommit ut en radda med nya filmer som jag vill se. May the Force be with you! *Cue end credits*
Shrek den Tredje
Träsktrollet Shrek får veta att det är han som ska ta över riket när hans svärfar till kung trillar av pinn. För att slippa detta ger sig Shrek ut på äventyr för att hitta någon annan som ska göra det i stället. Denna del följer i princip samma formel som de två tidigare, men levererar ändå en hel del humor. 3/5
No Country for Old Men
Bröderna Coen levererar här en mörk och obehaglig berättelse om en man som blir inblandad i en farlig värld av knark och kallsinniga lönnmördare. Skildringen är tämligen realistisk utan filmklichéer och utan någon egentlig "hjälte". Det enda jag stör mig på är att slutet på något vis känns som om det bara rinner ut i sanden, men det kanske bara är jag. 4,5/5
Priscilla - Öknens Drottning
En australiensisk film om några drag queens som tar en bussresa genom Australiens öken. Det blir en hel del absurda situationer och vitsiga repliker, men filmen genomsyras också av en viss mörker, bland annat homofobin som återfinns lite här och var på landsbygden. 3,5/5
Gudfadern II
Den här filmen behöver egentligen ingen recension. Mästerverket som är Coppolas Gudfadern fortsätter här i andra filmen i trilogin, där vi får följa Michael Corleones liv som ledare över maffiafamiljen. Parallellt med detta förtäljs historien om Vito Corleone, den förra gudfadern, och hans liv och väg till makten. Jag brukar klaga över för långa filmer, men dem här 3+ timmarna är det inget problem att sitta genom. 5/5
Kung Fu Panda
Ännu en Dreamworks film, denna gång med en lat och matglad panda som får veta att han är den "utvalde" som ska bekämpa ondskan. Som vanligt med Dreamworks blir det mycket skratt, och filmen är både välanimerad och välskriven. För en gångs skull tycker jag att den kunde varit lite längre, då sidokaraktärerna gärna kunde ha fått lite mer utveckling. I stället verkar det som om det finns en spinoff-film som förklarar deras bakgrunder, men jag tycker att det känns aningen billigt. Whatever. En bra film, i alla fall. 4/5
Indiana Jones och Kristalldödskallens Rike
Indiana Jones återvänder efter många år till vita duken, men för min del hade de gärna kunnat låta franchisen vila i fred. Filmerna har alltid präglats av dödstrotsande stunts och paranormala fenomen, men i den senaste delen går skaparna alldeles för långt på båda fronterna. Det blir för otroliga saker som Indy mirakulöst klarar sig oskadd från (jag har stor lust att låta "Nuke the fridge" ersätta "Jump the shark" i mitt språkbruk), och det blir till den grad att det aldrig blir någon spänning i filmen eftersom hjältarna känns odödliga på något vis. Storyn är virrig och tämligen absurd, och i allmänhet är filmen ganska dåligt ihopsatt. En skamfläck för serien. 1,5/5
Mumien: Drakkejsarens grav
Ännu en uppföljare. Äventyraren Rick O'Connell och hans fru och son får en gång till bekämpa en mäktig typ som dog för länge sen men återuppväcks (denna gång en kinesisk kejsare) och börjar ställa till ofog. Äventyret är underhållande och roar väl för stunden, fast i slutändan är filmen ganska lättförglömlig. 3/5
Wall-E
Denna Pixarfilm handlar om den lilla roboten Wall-E, som har den eviga uppgiften att städa upp på jorden efter att människorna skräpat ner den så mycket att de blivit tvungna att fly ut i rymden. En dag bryts hans monotona existens av en annan robot som kommit från rymden för att undersöka jorden. Wall-E blir förtjust i nykomlingen och är ovillig att släppa taget när rymdskeppet återvänder för att hämta den. Första delen av den här filmen är en härlig och sprudlande upplevelse av naivitet och upptäckarglädje. Få ord sägs eller behövs, utan det handlar om uttryck och känslor. Den andra halvan fokuserar mer på dem nu väldigt dekadenta människorna, och då tar filmen in på en mer traditionell bana med dialoger och intriger. Jag hade gärna sett mindre av den senare varan, men på det hela taget är det ändå en härlig filmupplevelse. 4,5/5
Hancock
Will Smith spelar här den alkoholiserade superhjälten Hancock, som ingen egentligen tycker om eftersom han förstör halva staden varje gång han haffar en skurk. Lyckligtvis träffar han en PR-agent som hjälper honom med sin image. Efter halva filmen byter plötsligt hela historien spår och går in på en helt annan situation. Denna plötsliga omdirigering av storyn känns aningen abrupt, nästan som om det var två avsnitt av en serie som satt ihop. Överlag är dock filmen hyfsad, varken mer eller mindre. 2,5/5
Det var allt för denna gång. Antagligen går jag med i filmklubben igen när det kommit ut en radda med nya filmer som jag vill se. May the Force be with you! *Cue end credits*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
